(Publicerad i GP 20 september 2017)
De senaste åren har jag träffat många människor som liksom jag har förlorat
ett barn. Vissa alldeles nyss, andra för flera decennier sedan. Alla har sin
egen historia att berätta och sina egna strategier för att klara sig.
Ingen enda har sagt att de har kommit över sitt barns död, oavsett hur
lång tid som har gått. Den typen av hopp – att allt ska bli bra en dag – ges
inte i vår situation.
Vissa dagar tänker jag: såret läker aldrig men det går att leva ändå.
Andra dagar tänker jag: det går att leva men såret läker aldrig.
Skillnaden mellan formuleringarna motsvarar skillnaden mellan en bra
och en dålig dag.
Av dessa dagar blir det till slut månader och år. Tiden stannar inte
för oss levande. I vår familj kommer snart lillasyster att vara äldre än sin
storebror.
De döda däremot förblir frusna i tiden. Vår son sitter fast i ett allt
avlägsnare förflutet. Han blir aldrig äldre än de där nästan sjutton åren.
Bilderna vi har uppsatta av honom i lägenheten kommer att blekna. Och det
är oförlåtligt, det är skamligt, men även minnena kommer att blekna. Vinden
blåser över slätten. Tiden själv hånar oss.
Det är förstås inte så att vi glömmer honom. Men vi förs allt längre
bort från honom. Det är en helt fruktansvärd känsla, att lämna kvar sitt barn
och själv resa vidare. Som att man sviker bara genom att fortsätta andas.
Till slut återstår bara en sak: att hoppas på natten. På drömmen.
För vissa nätter finns han ju där så tydligt. Han är hos mig, ibland
som liten parvel, ibland som gänglig tonåring. Ibland är han svårt cancersjuk,
andra gånger frisk och lycklig. I drömmen är hans närvaro stark. Vi är
tillsammans. Han är lika verklig eller overklig som allt annat.
Det finns morgnar då jag inte är helt säker när jag vaknar. Hade jag
nyss en fasansfull mardröm där mitt barn dog? Eller drömde jag en lyckodröm där
mitt döda barn var i livet?
För en kort stund är gränserna upplösta och allt är möjligt. Sedan återfår
verkligheten sina fasta, obarmhärtiga konturer.
Det går inte att bestämma vad man ska drömma om. Det kan gå länge mellan
gångerna. Men varje kväll hoppas jag.
Jag gissar att jag inte är ensam. Vi är många som lever med omätbara
förluster.
Vi somnar, vi hoppas. Drömmen är vår enda chans.
