(Publicerad i GP 4 april 2017)
Det finns en gammal
sketch med Galenskaparna där Claes Eriksson spelar en kutig liten hantverkare
vars mobiltelefon ringer oavbrutet. Varje gång är det frun som vill tala om vad
hon gör, till exempel att hon står i kön på Ica. Och varje gång utbrister Claes
Eriksson lika lyckligt:
- Det hörs skitbra!
Ja, det här var förstås på
den tiden när mobilerna var nya och folk pratade hämningslöst rakt ut i luften
om ingenting särskilt. På spårvagnen surrade fantasifulla ringsignaler i luften
och hälften av passagerarna stod och hojtade “Jag är snart hemma!”
Numera är det dödstyst på
spårvagnen och överallt annars. Mobilen, som nyss uppmuntrade till obetänkt
pladder, kräver nu tystnad och koncentration. Tekniken förändrar ständigt vårt beteende.
Själv tillhör jag inte typen
som kastar mig över ny teknik. Men bit för bit förändras även en seg femtioplussare
som jag.
När jag köper böcker
betraktar jag det som normalt att jag läser vissa av dem direkt medan andra blir
liggande, ibland i flera år. Vissa böcker påbörjar jag, lägger åt sidan och
plockar upp igen senare.
Alltså borde det inte
vara så märkvärdigt att förstå att TV- och radioprogram idag fungerar på samma
sätt. Men för en gammal tablåslav som jag har det tagit sin tid. När insikten väl
slog igenom var det faktiskt lite svindlande.
Jag har till slut fattat att
jag kan titta och lyssna när det passar mig själv. Jag kan pausa en direktsänd
fotbollsmatch, sticka ut och springa och fortsätta titta när jag kommer hem. Jag
behöver aldrig se reklam och aldrig zappa mellan skitprogram utan bara se det
jag vill se.
Den moderna medietekniken
har alltså till sist kommit ifatt boken i användarvänlighet.
Och kanske till och med gått
förbi?
När jag slår igen en bra
bok numera önskar jag ofta att jag kunde söka upp vissa passager och läsa om dem.
Det jag saknar är alltså en sökfunktion i den tryckta boken.
Vad gäller Claes Eriksson
så förmodar jag att han fortfarande inte äger någon mobiltelefon. Han gillar
inte sådana nymodigheter, har jag förstått. Det är principfast och jag
respekterar det. Men ibland skadar det inte att släppa lite på principerna och
se vad som händer.
Samtidigt ska jag inte
vara för kaxig. Jag ligger sådär hundra år efter min tonårsdotter när det
gäller medieanvändning.
Hur som helst så blandas
nytt och gammalt hela tiden. I väntan på den där sökfunktionen för tryckta
böcker använder jag bokläsarens uråldriga söksystem: jag viker hundöron på
intressanta sidor, stryker under, antecknar.
