Publicerad i GP 8 februari
När det har gått några månader sedan senast brukar min fru fråga
med len röst: Ska vi inte ta ett parti backgammon?
- Nej, nej, nej, svarar jag, absolut inte, aldrig i livet.
Eller svarar jag verkligen så? Tydligen inte, för en stund
senare sitter vi vid brädet och placerar ut brickorna.
Innan jag fortsätter måste jag nu ta mitt ansvar och meddela
att den som är väldigt pryd inte bör läsa den här texten till slut.
För det fåtal läsare som antagligen finns kvar efter den
varningen kan jag meddela att det var just min fru, på den tiden min flickvän,
som lärde mig spela backgammon.
Jag trodde att det var ett turspel eftersom det spelas med
tärningar. Den villfarelsen tog hon snabbt ur mig. Min vinstprocent låg väl på
sådär 20 procent i början. Och det var kanske inte så konstigt. Problemet är
bara att den knappt har stigit sedan dess. När jag har en riktigt bra period
kan jag kanske komma upp i 30 procent.
För det mesta är jag ingen dålig förlorare. Jag hör snarare till
gruppen dåliga vinnare – jag har ofta svårt att dölja hur odrägligt nöjd jag blir
när jag vinner. Men som sagt, att förlora brukar jag klara.
Det är dock väldigt demoraliserande att år efter år,
decennium efter decennium, bli utklassad i ett fånigt brädspel av sin hustru. Vad
jag än prövar för taktik, hur bra jag än ligger till halvvägs genom ett parti,
så slutar det alltid med att jag förlorar.
Efter ett tag brukar jag försöka tänka på något annat, till
exempel en historia som min fru berättade för länge sedan.
När hon var ung och reste runt i USA blev hon vid ett
tillfälle utmanad på backgammon av en kille som hon inte kände särskilt väl. De
satte sig på en gräsmatta och började spela. Men efter en stund märkte hon att
killen hade satt sig på ett sådant sätt att hans penis och halva pungen hängde
utanför hans korta, avklippta jeansshorts.
Vad skulle hon göra? Hur säger man till någon som man knappt
känner att ursäkta, men din snopp hänger utanför? (När jag tänker på det kanske
det skulle vara ännu svårare att säga det till någon som man känner väl.)
Det var bara för min fru att spela färdigt partiet och sedan
artigt tacka för sig.
Jag är antagligen barnslig, men jag tycker den historien är vansinnigt
rolig.
Och så ger den mig något att tänka på medan jag genomlider
ännu en förlust. Till slut får jag ändå nog, skjuter brädet åt sidan och
meddelar att jag aldrig kommer att spela med henne mer.
Och killen i jeansshortsen? Tja, penisdistraktion eller
inte, min fru vann förstås även mot honom.
