Publicerad i GP onsdag 11 januari 2017
Ibland kan en nödlösning bli en oväntad succé. Som
poesihyllan vid min säng.
Eftersom vi har bestämt oss för att inte fylla vårt hem med fler
bokhyllor och samtidigt hela tiden skaffar nya böcker, måste vi ständigt rensa
i hyllorna. Eller åtminstone skapa en illusion av ökat utrymme genom olika
kreativa omflyttningar.
Vid en av dessa omflyttningar placerade jag en smal hylla
vid min säng och ställde där lägenhetens alla diktsamlingar.
Hyllan hade tidigare använts för dvd-filmer och kunde därmed
klassas som en befintlig hylla, inget nytillskott. Dvd-filmerna har vi gjort
oss av med, för det är ju intressant nog så att den senaste tekniken blir
omodern först. Medan böckerna, denna medeltida metod för kunskapslagring,
verkar överleva alla teknikskiften.
Numera har jag alltså ett par hyllplan lyrik intill sängen.
Och därmed har jag upptäckt glädjen i att skapa små poesimedleyn på kvällarna.
I min säng kan Gunnar Ekelöf äntligen få ett snack med sin
idol Edith Södergran, inte bara besöka hennes grav. De två finner varandra
genast.
”Ensam har jag kommit, ensam skall jag gå”, säger hon. ”Jag
tror på den ensamma människan”, svarar han. ”Kan du fånga med händerna en
stjärna som stiger mot höjden” undrar hon. ”Jag mättar min hunger med hunger”,
mumlar han.
En annan kväll diskuterar poeterna bostadsfrågan.
”Jag bor i Möjligheten”, säger Emily Dickinson. ”Jag lever ett lugnt liv/på Drottninggatan
83a”, meddelar Sonja Åkesson. ”Å bergig
ås, där står mitt hus/Högt över skog och sjö”, berättar Erik Gustaf Geijer. Men
Bruno K Öijer ska förstås vara värst: ”jag delar den rymd/där varje människa
stämt möte/med sej själv.”
Och så blir det mycket kärlek, förstås – ni vet hur poeter
är.
”Det är kväll på Masthuggstorget/jag gråter, jag längtar
efter kärlek”, trånar Gunilla Gränsbo. ”du älskar mig så mycket”, säger Karin
Bellman, ”att grannarna rodnar i trappuppgången!” Från 1500-talet hälsar Louise
Labé: ”Ditt skratt, ditt hår, din panna, dina händer/din röst, din lutas lek,
ja du! Och än/en gång blott du! Det är för mycket, vän.”
Lyckligtvis finns även sådana som Tua Forsström, som alltid behåller
sitt melankoliska lugn. ”Dagarna liknar varandra./Rader av burkar med slem och
blod”, konstaterar hon. Varefter hon sammanfattar livet i en av de bästa rader
jag vet: ”Man transporterar små barn och skridskor.”
När det är dags att släcka ber jag Ann Jäderlund sätta sig
på sängkanten och viska i mitt öra:
”Tänk på katten/Tänk på katten/Tänk på kattens tassar!”
Sedan somnar jag gott.
Dickinson är översatt av Ellen Löfmarck, Loiuse Labé av
Bertil Sundborg.
.
