(Publicerad i GP 19 oktober)
Halvvägs till jobbet var händerna som kramade cykelstyret
halvt bortdomnade. När jag satt vid skrivbordet en stund senare lindade jag dem
runt en varm kaffemugg för att få tillbaka känseln. Knogarna lyste röda och det
stack i fingrarna när de sakta tinade upp.
Det var hög tid att plocka fram handskarna för säsongen.
Men var fanns de? Inte på hatthyllan där de borde ligga,
upptäckte jag när jag kom hem.
Jag funderade lite och kom jag på att jag för en gångs skull
hade varit ordentlig och stuvat undan vintersakerna i garderoben i våras.
Mycket riktigt hittade jag både mössa och halsduk i rätt
utdragslåda. Men inte handskarna.
Då slog det mig plötsligt – jag hade ju tappat bort dem i
slutet av förra vintern. Javisst, nu mindes jag alltihop: hur jag hade glömt dem
på ett kafé och hur de var borta när jag kom tillbaka. Så bra att jag kom på det,
då behövde jag åtminstone inte leta mer.
Sedan fick jag för mig att ta fram vinterjackan ur
garderoben också. Och nedknölade i fickorna på den låg faktiskt handskarna.
Det är lätt att skratta åt mitt usla minne och min troligtvis
annalkande senilitet. Men det intressanta med den här historien är att jag
under letandets gång hela tiden uppfann nya, falska historier om vad som hänt –
och att jag varje gång trodde på mina egna historier.
Neurologen och författaren Oliver Sacks berättar i sina memoarer
om hur en brandbomb en gång slog ner i familjens trädgård – det här var i
London under blitzen. Tillsammans med sin pappa och sina bröder kämpade han för
att släcka branden med hjälp av vattenhinkar och en primitiv pump.
Ett dramatiskt barndomsminne, minst sagt. När en av Sacks
bröder ifrågasatte om han verkligen hade varit med den där gången blev han förnärmad.
Ja, självklart, sa han, jag minns det som igår. Men när han kollade upp saken
visade det sig att han bevisligen hade varit bortskickad på internatskola när
brandbomben landade i trädgården.
Händelsen hade förstås berättats många gånger i familjen. Sacks
hade gjort historien till sin egen.
Människan är en varelse som på gott och ont inte kan leva
utan berättelser. Vi kan inte se slumpvis utspridda punkter utan att vilja
förbinda dem. Och när vi har gjort det kallar vi den bild som uppstår för sann.
Men det hjärnan producerar är mening, inte sanning.
Man gör klokt i att vara skeptisk. Mot andra, och framför
allt mot sig själv.
Men det är i alla fall skönt med ett par varma handskar när man cyklar till jobbet så här års.
