Det slutar alltid med förnedring

Publicerad i GP 21 september

Det var i november förra året.

Det var nollgradigt och isvindar.

Och det var ett obehagligt uppdrag som måste utföras.

Bilen skulle lämnas in för reparation. Det var illa nog med tanke på vad det skulle kosta. Men sedan tillkom det problemet att när bilen varit inne för service några veckor tidigare hade våra startkablar och en dunk med spolarvätska försvunnit ur bakluckan. Gissningsvis hade mekanikern tagit ur sakerna under arbetets gång och sedan glömt att lägga in dem igen.

Inget konstigt med det, och det var ju heller inga dyra prylar. Det var bara det att verkstaden inte ville kännas vid saken.

- Grejerna kanske ligger i utrymmet under mattan där bak? föreslog personen på verkstaden när jag ringde.

Jag hade redan tittat där, men för säkerhets skull tittade jag en gång till. I det utrymme där det förr brukade finnas ett reservdäck låg numera en lagningssats. Det ska tydligen vara så numera – om man får punktering ska man inte byta däcket utan i stället laga det tillfälligt.

Men hur som helst: inga startkablar och ingen spolarvätska.

Det var nu min uppgift att vid det nya besöket på verkstaden stå på mig.

Jag ska kanske tillägga att jag avskyr att stå på mig. Alldeles särskilt avskyr jag att som skrivbordsmänniska stå på mig mot gubbar med jobbaroverall och oljiga nävar. Sånt slutar alltid med förnedring.

Ändå framförde jag mitt ärende när jag lämnade in bilen.

-  Grejerna kanske ligger i utrymmet under mattan där bak? sa mekanikern hjälpsamt.

Från verkstaden hade jag en lång, tröstlös väg att gå i kylan, i ett landskap där ingen stadsplanerare någonsin har föreställt sig att människor ska gå till fots. Jag traskade under Söderleden, runt rondeller stora som flygplatser och förbi diverse företagslådor i betong och plåt. Till slut nådde jag fram till en gudsförgäten busshållplats vid namn Jolen norra. Därifrån åkte jag till jobbet.

På eftermiddagen återvände jag samma väg, och genomblåst och huttrande stod jag åter på verkstaden.

Bilen var lagad, tusenlapparna fladdrade iväg från kontot, men våra saker hade inte hittats. Jag erbjöds att få prata med verkstadschefen. Jag tackade ja, för jag var ju här för att stå på mig. Någon form av ersättning fick de väl ändå erbjuda?

Verkstadschefen och jag gick tillsammans ut till bilen. Han lyfte på mattan och nej, i utrymmet där under fanns ingenting. Med en viss avmätt strävhet i rösten meddelade jag att jag redan hade tittat där.

Verkstadschefen ruckade lite på metallen och lyfte upp ännu en lucka.

Det visade sig nu att det i min bil fanns ett utrymme under utrymmet under mattan.

Där låg startkablarna och spolarvätskan.

Här måste sägas ett par ord om verkstadschefen. Han visade varken i ord eller kroppsspråk minsta spår av nedlåtenhet. Han var bara hundra procent korrekt. All heder åt honom.

Inte för att det spelade någon roll. När jag körde därifrån i den tilltagande skymningen visste jag att jag måste byta bil, byta verkstad, byta land.