(Publicerad i GP 4 maj 2016)
Någon tog det jag jobbar med och det jag är och slog ihop det till ett
nytt ord.
Kulturman.
Någon bestämde att det ordet skulle vara negativt laddat.
En kulturman är inte en person som till exempel läser och skriver
böcker, det är en person som förtrycker kvinnor i kulturbranschen.
På många sätt är det inte mycket att lipa över. Folk sätter stämplar på
varandra hela tiden. Man är alltid någons turkjävel eller surkärring eller hockeydåre.
Men kulturman irriterar mig, det erkänner jag. Det angriper kärnan av
den jag är. Så vad kan jag göra?
En första möjlig strategi skulle kunna vara att vänligt förklara att jag
inte godkänner innebörden av ordet. Den strategin är dock dödfödd, det vet jag
sedan en period på högstadiet när jag hade snedlugg och blev kallad diskobög.
Fick jag kanske min omgivning att lyssna när jag försökte omdefiniera
min frisyr genom att påtala att jag faktiskt gillade rock mer än disko och att
mina sexuella preferenser lutade åt heterohållet? Knappast. Jag förblev
diskobög tills jag klippte bort luggen.
En andra tänkbar strategi är förstås att återta ordet. Så som bögarna
och flatorna gjorde med just de orden. Eller som att tjejer numera kan använda
bitch och bitchig om sig själva – det som ursprungligen var nedsättande har snarare
fått betydelsen kaxig, frejdig.
Eller för att ta ett lokalt exempel: Glenn. Det var
fotbollssupportrarna i Stockholm som en gång i tiden började skandera ”Alla
heter Glenn i Göteborg” när göteborgslagen var på besök, som ett slags
humoristiskt hån. Givetvis med varianter som ”Alla luktar fisk i Göteborg”.
Det lär ha funnits en speciell match på Råsunda där IFK-supportrarna
helt enkelt började sjunga med i ramsan, så att båda klackarna sjöng samma sak.
Det kallar jag ett konkret återerövrande: Javisst heter vi Glenn, och det är vi
förbannat stolta över!
Numera räknas väl ”Alla heter Glenn” som Göteborgs nationalsång.
Men för min del då? Jag är inte riktigt av det virket att jag lugnt kan
spänna blicken i någon och säga: ”Japp, jag är kulturman, har du problem med
det eller?”
Vissa strider kan man inte vinna. Vad jag behöver i stället är ett helt
nytt ord.
Lyckligtvis är jag över femtio numera. Det gör att jag kan använda de
positiva associationerna till ordet kulturtant plus den ofarliga, rentav sympatiska
klangen i ordet farbror.
Just det, kära vänner. Från och med nu, kalla mig för kulturfarbror!
