(Publicerad i GP 6 april 2016)
Det här är rutin: om jag går av spårvagnen sent en kväll och den enda andra avstigande är en ensam kvinna, måste jag bete mig på ett sätt som gör att hon inte känner sig hotad. Det har hänt att jag blivit tvungen att gå en lång bit åt fel håll för att inte verka misstänkt.
Som sagt, det är rutin. Men fram till nyligen har jag inte tänkt så när jag springer eller promenerar ute i skogen.
Men så kom det där mordet i ett joggingsspår i höstas, där en ung man gav sig på en nästan lika ung kvinna. Och sedan dess, när jag möter en ensam kvinna i skogen, känner jag att jag liksom måste bevisa min ofarlighet. Vilket inte alltid är så lätt när man kommer flåsande på en smal stig, svettig och rödmosig.
Och sedan har vi ett tredje ställe: lekplatserna.
Vid Plikta i Slottsskogen fick jag en gång syn på en fyraåring jag kände och gick fram för att snacka med honom. Det gick inte så bra. Två kvinnor – pojkens dagisfröknar – placerade sig raskt mellan oss och såg stint på mig.
Att på det viset tvingas inse att man betraktas som en potentiellt grov brottsling är mycket obehagligt. Jag började på ett ganska förvirrat sätt rabbla upp namnen på pojkens föräldrar och syskon, men kvinnorna var inte imponerade. Först när jag kunde visa att jag var på lekplatsen med mina egna barn slappnade de av.
Andra gånger står jag så att säga på andra sidan av rädslan. Säg att jag går av spårvagnen tillsammans med tre ungdomar i hoodies i stället – då är det plötsligt jag som känner mig skraj, trots att ungdomarna är lika oskyldiga som jag.
All den här rädslan! Att vi går omkring med den hela tiden!
Gamla spökhistorier blandas med läskigheter vi läst om eller sett på TV … det ligger som en skugga i medvetandet. Utan att riktigt reflektera över det förhåller vi oss ständigt till möjligheten av våld.
Nu borde jag försöka knyta ihop den här texten på ett mer positivt sätt. Jag borde tipsa om att det fungerar bra att säga ”Hej” till folk, då brukar spänningen släppa. Och jag borde absolut varna för de mörka krafter som utnyttjar vår rädsla till att sprida lögner om flyktingar och invandrare.
Men jag får inte riktigt till det idag. Kanske är det världen, kanske är det bara jag – eller kanske försöker jag egentligen skriva om något annat, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Hur som helst är jag rätt säker på att även nästa gång jag går av vagnen bredvid en ensam kvinna kommer jag att vara rädd för att hon ska vara rädd för mig.
