Publicerad i Göteborgs-Posten 6 maj 2015
En eftermiddag i mars kom jag hem från en löptur i
Änggårdsbergen och upptäckte att jag hade tappat min Milanmössa.
Den hade suttit på huvudet när jag gav mig ut på min runda,
men efter en stund blev jag varm och knölade ner den i fickan. Och sedan måste
den ha fallit ur.
Ibland när man kämpar med stora motgångar i livet kan det
vara de små som knäcker en. Så var det nu. Jag behövde en känsla av kontinuitet
i mitt liv, och Milanmössan stod för just det.
Jag köpte den våren 1986 när jag reste runt i Italien en
månad och bland annat tittade på fotboll. Milan hade ett blekt lag det året och
hamnade i mitten av tabellen, men de hade Nils Liedholm som tränare och de
snyggaste dräkterna i Serie A. Den stickade Milanmössan blev min souvenir från
resan.
En supporterpryl från ett sydeuropeiskt storlag var något
nästan unikt på den tiden. Jag kände ingen annan som hade varit på fotboll i Italien.
De närmaste vintrarna bar jag alltid Milanmössan. Den var
gjord för det kalla Milanoklimatet så den dög även i Sverige. Jag hade den faktiskt
när Blåvitt spelade mot Inter på Ullevi i mars 1987 – jag tänkte att Interspelarna
skulle bli psykade av att se lokalkonkurrenten Milans färger på läktaren.
På senare år har den fått hänga med som springmössa, vilket
verkligen inte är det sämsta.
Nu var den alltså borta, och jag sörjde den på ett sätt som
man kanske bara gör när man egentligen är ledsen för något annat.
Några veckor senare var jag och handlade på Hemköp på
Frölunda Torg, och när jag plockade upp varorna ur korgen hittade jag något
längst ner. En liten lapp skriven för hand med röd tusch. Texten löd:
”När snön har smält, vill någon fortfarande värma sig vid
ditt hjärta. Det är ju ditt.”
Jag tänkte på hur någon, en främling, hade lagt ner den där
lappen i korgen. För att någon annan skulle hitta den och få tröst av de vackra
orden.
Nästa gång jag var ute och sprang fick jag syn på något bredvid
stigen. Det var min rödsvarta Milanmössa, upphängd på en gren av någon vänlig
främling.
Om det här var Facebook skulle jag lägga in en hel rad med hjärtan
och glada smileys här.
Jag har haft lappen uppsatt på mitt jobb ett tag, men den
måste förstås få vandra vidare. Någon av de närmaste dagarna tänker jag lämna
den i en varukorg någonstans i Göteborg
Jag vet att det finns fler än jag som behöver ett värmande ord, en god gärning från en främling.
