Publicerad i GP 11 mars 2015
Fyra dagar efter att Elon dog, innan vi ens hunnit börja
planera hans begravning, skrek min dotter till från sitt rum. Det var Dumle, ett
av marsvinen, som låg stel och död i buren.
Hon fick marsvinen den sommaren hon var nio år. Det var två virvelmarsvin,
kullsystrar. Båda var vita med bruna och svarta inslag. Hon döpte dem till
Hallon och Dumle.
Marsvin blir ofta omkring fem år, och våra var fyra och ett
halvt, så jag antar att Dumle dog en naturlig död. Jag vill nog påstå att hon
hade ett bra liv, även om jag inser att det är problematiskt att säga så om
djur som lever i fångenskap. Vår dotter har skött dem bra och på somrarna har
de fått springa ute och äta sig feta på klöver och maskrosblad i sommarstugan.
Marsvin är sociala djur som behöver dela bur med minst en
kompis. Det är till och med reglerat i Djurskyddslagen, så man bryter faktiskt
mot lagen om man håller ett ensamt marsvin.
Dumle dog på nyårsdagen. Vi höll fortfarande på och underrättade
folk om att Elon inte fanns längre. Vi försökte klara av att över huvud taget
stå på benen. Visst hade vi varit
förberedda när det gällde Elon, men det hjälper inte mycket. Det går inte att
förbereda sig på sådant.
Samtidigt insåg vi att det brådskade för Hallons del. Hon verkade apatisk, stannade inne i sitt hus,
åt och drack minimalt.
Lyckligtvis finns det fantastiska människor överallt här i
världen, och Göteborgs marsvin har ett särskilt skyddshelgon i Kvillebäcken.
Där finns en kvinna som föder upp och omplacerar marsvin, ger råd och på alla sätt
värnar om de små djuren.
Vi lämnade Hallon där. Hon skulle sättas ut i en flock, och
efter ett tag skulle man se om hon tydde sig till någon särskild. Det marsvinet
skulle sedan få flytta hem till oss och bli hennes nya burkompis.
Januari försvann i en dimma. Vi bestämde en gravplats åt
Elon på Västra kyrkogården. Det fanns ingen gravsten än, och han var heller
inte urnsatt. Men kransarna och
blommorna från begravningen lades där. Det föll ett tunt lager snö över dem.
Hallon kom hem. Hennes nya kompis hette Bettan. Hon var
också ett virvelmarsvin med samma färger, fast det svarta och bruna dominerade
mer. Först bråkade de en del, men snart blev det lugnt i buren och båda verkade
trivas.
Vid gravplatsen såg blommorna ut att vara frusna, men när vi
lyfte upp dem och skakade av snön började de dofta igen.
Och vi stod där och försökte förstå, en mamma, en pappa och
en syster. Kunde ingen ta hand om oss också, ordna allt för oss som om vi var
små marsvin?
