Publicerad i Göteborgs-Posten 11 februari 2015
När min son drabbades av hjärntumör sommaren 2012 avsade jag
mig alla uppdrag, bröt alla kontrakt och slutade jobba helt. All kraft behövde
läggas på att hantera den situation familjen hade hamnat i.
Efter ett halvår började det ändå klia i mig och jag saknade
inte minst det här, att skriva på Världens gång. Men jag insåg att om jag
skulle återuppta det så kunde jag inte låtsas som ingenting. Jag måste skriva om
den verklighet vi levde i.
Mina barn hade tidigare förbjudit mig att skriva om dem i
tidningen, men nu frågade jag min son om han, på grund av de speciella
omständigheterna, kunde tänka sig ett undantag. Det kunde han. Han var nog
rentav lite smickrad. Han var säker på att han skulle överleva och hade inget
emot att få sin väg tillbaka dokumenterad.
Från våren 2013 har jag därför skrivit om min son och vår
familj här på Världens gång.
Givetvis har han haft vetorätt på alla texter. Allt som
handlat om honom har han godkänt.
Jag har fått mycket respons och uppmuntran från er läsare. Många
har berättat om egna erfarenheter som liknar min familjs. Det är jag väldigt
tacksam för.
Om jag har skrivit för någon under de här åren så är det just
för er som vårdar sjuka barn eller andra anhöriga i hemmet. Ni som vet hur det
är att ha hemsjukvården som vanligaste gäst. Att ha köksskåp och garderober
fulla av medicin och sjukvårdsutrustning. Att knappt komma utomhus på dagarna och
att slitas ner av ansvaret och oron.
Om en enda av er har
känt något slags igenkänning eller tröst, så har det nog varit värt det.
Ändå önskar jag just idag att jag aldrig hade börjat skriva
de här texterna.
Många överlever numera cancer. Men långtifrån alla. Min son
gjorde det inte. Eftersom jag vet att många läsare har följt honom känner jag
att jag måste meddela det här. Därav denna knaggliga och konstiga text, som jag
medvetet försöker hålla så torr som möjligt.
Det var inte så här det skulle bli. Han skulle bli frisk
igen. Det var det jag skulle skriva om.
Jag har i nästan två år kallat honom för ”min son” för att
han skulle ha ett visst mått av anonymitet. Men han hade förstås ett namn. Han
hette Elon. Det var hans namn. Elon.
Elon dog hemma i sitt eget rum mellan jul och nyår, två
veckor innan han skulle ha fyllt sjutton år.
Vi satt hos honom till slutet, vi som var hans familj – hans syster,
hans mamma och jag.
Den som vill läsa alla texter om Elons sjukdom kan gå tillbaka till mars 2013 här i bloggen och läsa därifrån.
Den som vill bidra till insamlingen till Elons minne kan gå hit: http://www.barncancerfonden.se/1309375215
Pengarna går till Barncancerfonden.
