(Publicerad i GP onsdag 14 januari 2015)
En mycket varm dag i Bolgatanga förlorade jag först synen
och fick sedan veta att det fanns ett okänt botemedel mot aids.
Men vi måste börja med malarian. Någon gång under mitt
kringflackande i Västafrika den där vintern i mitten av nittiotalet måste jag
ha fått ett ödesdigert myggbett, och just i Bolgatanga i norra Ghana bröt
frossan ut. På stadens sjukhus fick jag en spruta med kinin och blev ombedd att
komma tillbaka igen samma kväll.
Efter sjukhusbesöket kände jag mig yr och tyckte att jag såg
lite suddigt. Jag gick in på en restaurang och beställde stekt pärlhöna med
friterad jams. Det var trettioåtta grader i skuggan och medan jag väntade på
maten blev synen allt sämre. Till slut såg jag ingenting. Noll.
Jaha, tänkte jag, här sitter jag i en liten stad i Ghana.
Jag har malaria och har blivit blind. Ingen vet var jag finns och utan syn
hittar jag inte ens tillbaka till mitt hotell.
Vad gör jag här, tänkte jag.
Och det kunde man ju fråga sig. Men faktum var att jag hade
kommit till Bolgatanga – eller ”Bolga”, som ortsborna sa – för att leta efter
Simon, en god vän från förra gången jag var i de här krokarna. Vi hade tappat
kontakten under de åtta år som gått sedan dess och nu ville jag försöka hitta
honom igen. Han tillhörde kusasifolket och hade sitt föräldrahem i en liten by här
i närheten.
Efter en stund kom synen sakta tillbaka.
På kvällen fick jag en ny spruta. Jag frågade den manliga
sjuksköterskan om synbortfallet. Javisst, sa han obekymrat, det är en
biverkning man kan få av kininet.
Och sedan berättade han om botemedlet mot aids. Det hade
upptäckts av en ghanansk medicinman och byggde på traditionella kurer och magi.
Ghanas regering hade tystat ner alltihop av rädsla för internationella läkemedelsbolag.
Men folket visste sanningen, försäkrade sjuksköterskan, och många hade botats.
Den här gången tog jag taxi från sjukhuset ifall
synrubbningarna skulle komma tillbaka, men det gjorde de inte.
Dagen därpå frågade jag runt efter Simon på stan och hittade
honom till slut på en pitobar. Pito är det lokala ölet, bryggt på hirts. Det visade
sig tyvärr att det var vad Simon gjorde mest numera – satt på olika barer. Han
hade gått ner sig ganska rejält.
Själv hade jag ägnat många år åt att resa runt i världen,
helst till riktigt avlägsna platser – ju svårare strapatser desto bättre. När
jag nu satt med en kalebass pito i handen, darrig av malarian och med en försupen
gammal kompis som enda sällskap, kände jag något som jag först inte kunde
identifiera. Sedan förstod jag vad det
var: hemlängtan.
