(Publicerad i GP onsdag 17 december)
När min
dotter och jag steg på trean vid Valand satt en ovårdad, skäggig gubbe nära
dörren. Han såg ut som en grå liten tomte. Jag viskade i min dotters öra:
- Det där är
en av de vidrigaste människor jag träffat.
Själva historien
fick hon höra efter att gubben gått av vid Järntorget.
Det var för
nästan tjugo år sedan. Lena och jag hade nyss fått vår första gemensamma
lägenhet, i Linnéstaden.
På våningen ovanför
bodde en gubbe som ibland söp till rejält. Det brukade börja med att man hörde
honom sjunga sjömansvisor med skrovlig röst. Några timmar senare tumlade han brölande
runt där uppe – dunsade i väggarna, föll omkull, tog sig upp igen.
Detta hände
kanske en gång i månaden, och vi blev egentligen inte särskilt störda. Vi brukade
själva ha rätt högljudda fester vid den här tiden.
Gubben hade
en fru också, upptäckte vi efter ett tag. Vi såg dem i trappan. Han kortväxt i smutsig
brun rock, hon längre, vithårig, väldigt mager. Hon såg alltid plågad ut och han
alltid arg. Eller ärligt talat: elak.
De där smällarna
när gubben var full. Hennes plågade min. Det började gå upp för oss vad som egentligen
pågick hemma hos dem.
En kväll
hittade vi kvinnan i trappan utanför vår dörr. Hennes man var i full gång där
uppe. Vi släppte in henne och lät henne sova i gästsängen.
Onekligen en
god gärning av oss, man kan inte säga annat.
Nästa gång
det brakade lös kom kvinnan tillbaka. Och nästa igen. Vår goda gärning började
kännas alltmer besvärlig. Hon stank något fruktansvärt, förresten, sa jag det?
Vi fick vädra i timmar när hon hade sovit hos oss.
Så vi
började säga att hon kanske inte bara kunde använda oss som avlastning när det
var som värst. Det var kanske dags för henne att göra något åt situationen.
Lämna det där kräket. Vi erbjöd oss att ringa ett journummer.
En kväll var
hon tillräckligt förtvivlad för att säga orden: ja, ring. En stund senare
stannade en bil utanför.
Det var nu
det gällde. Skulle hon följa med eller inte? Hennes tvekan var fasansfull att
se. Det var lätt för oss att säga att valet var enkelt, men vad kunde vi egentligen
veta om vad det skulle innebära för henne att lämna honom?
Till slut gick
hon ut i trapphuset och upp till sin man igen.
Hon kom aldrig
mer tillbaka till oss.
Allt det här
berättade jag alltså för min fjortonåriga dotter på spårvagnen. Ingen vacker julhistoria,
precis. Ingen försoning, inga kramar under tindrande ljus. Bara ful och smutsig
verklighet.
Allt jag kan hoppas är att kvinnan till slut
fann modet att lämna sin vidriga lilla man.
