(Publicerad i Göteborgs-Posten 19 november 2014)
Tja, det är ett hjärta genomborrat med en pil. Amors pil. Kärlekens
symbol.
Inte så originellt, kanske. Men å andra sidan en symbol som jag kan stå
för i livets alla skiftningar. Den sitter på högerarmen, så pass högt upp att
den bara syns om jag själv vill visa den.
Jag skaffade den på Andra Långgatan, jag tror det var 1988. Det hade
med olycklig kärlek att göra, förstås, någon tjej som inte ville ha mig. Jag
minns inte detaljerna just nu. Eller – det är klart jag minns, men vi tar det
en annan gång.
På den tiden var det som en livsstil för mig att vara olyckligt kär. Jag
såg det nästan som en plikt – jag trodde att man levde sannare om man var
genomborrad av kärlekens smärta, blödde kärlekens blod. Att det man skrev blev
bättre av det, till exempel. Det är mycket man kan få för sig när man är ung.
Tanken var hur som helst att med ett Amorshjärta inristat i huden skulle
jag aldrig kunna bli bitter och cynisk. Jag skulle aldrig kunna sluta tro på
kärleken.
Yngre läsare tror väl att jag ljuger nu, men för tjugofem år sedan
väckte även en minimal tatuering uppmärksamhet. Det var fortfarande bara
kriminella och mc-typer som var gaddade. Mina kompisar tyckte det var coolt,
min mamma förfasade sig. Perfekt på alla sätt, alltså.
Åren gick och jag blev lyckligt gift. Och även om kärleken inte
bleknade så gjorde tatueringen det.
Så tanken började gro på att renovera mitt hjärta.
När jag fyller femtio, tänkte jag, då ska jag förnya kontraktet med
kärleken. Då ska mitt hjärta lysa klarrött igen.
Och nu i höst var det dags, femtioårsdagen skulle passeras.
Att hitta en tatueringsstudio var lätt, de är ju lika vanliga som frisersalonger
och pizzerior numera. Man behöver inte längre smyga runt bland porrbutikerna
nere på Andra Lång.
Men motivet då? Ja, hjärtat och pilen förstås. Det var ju själva
grundidén: att visa mig själv att jag står för samma sak nu som då.
Fast vadå ”samma sak”?
Visst är tron på kärleken obruten, men det är en annan sorts kärlek vid
femtio än vid tjugofem. Ett annat slags liv, med tonårsbarn och ansvar. Och vad
jag än tycker om det så har jag tvingats bli lika bekant med Liemannen som med
Amor de senaste åren.
Det fick bli en svart skugga till hjärtat, som om det var belyst snett
från sidan.
Kärlekens röda hjärta och dödens svarta skugga.
Såret efter tatueringsnålen har just läkt och jag brukar kolla in mitt
nya hjärta i spegeln. Vissa dagar tycks det mig som att det röda lyser starkast,
andra dagar det svarta.
