(Publicerad i GP onsdag 22 oktober)
Det finns några enstaka personer som har kvar licensen. Snart kommer en av dem
till stan: Bruno K Öijer.
Licensen? undrar du. Vadå för licens?
Jo, i de flesta samhällen, kanske alla, har det funnits
shamaner. Medicinmän eller nåjder är andra ord för samma sak. De står med ett
ben i vår värld och ett i andevärlden, och de använder sin kunskap till att
bota och hjälpa.
I transen kan shamanen färdas i riken som vi andra inte har
tillträde till. Därifrån hämtar han hem något åt oss, något som vi behöver och
som vi inte hade kunnat komma åt själva. Något som får oss att häpna och kanske
bäva.
Det krävs förstås att man tror. Den sjuke måste ge ut sin
licens: Jag lägger mitt öde i dina händer. Jag litar på att du kan bota mig.
Just den typen av tilltro har jag haft till vissa konstnärer
och artister. Jag har blundat och gett mig hän – det är det jag menar med att
ge ut sin licens. Som att lyfta ett glas och lita på att vinet i det ska ha sin
verkan.
Detta är förstås en väldigt romantisk konstsyn. Men också en
ursprunglig. Konst och religion gick knappast att skilja åt från början.
Med åren har jag skärpt kraven, och faktum är att jag har återkallat
de flesta av de licenser jag en gång utfärdade. Mycket av det jag en gång
tyckte var magiskt känns idag som bländverk. Eller i bästa fall som gott
hantverk.
Men några namn från förr finns kvar. Några som har bevisat
sin relevans gång på gång, som med åren har byggt ett verk som man måste respektera.
En Thåström, en Nick Cave, en Monika Fagerholm. De har kvar licensen.
Och så Bruno K Öijer då.
Att läsa hans texter i bokform är fint, men att se honom live
är unikt. Bara att se karln komma in på scenen, lång och mager, med det där
burriga håret … När han läser brukar det rycka kring hans ögon , kanske något
slags nervösa tics, kanske ren inlevelse.
Det är för sent att få se Édith Piaf på Olympia eller en ung
Patti Smith på CBGB:s. Men Öijer finns här idag, han är i full verksamhet, det
är bara att köpa en biljett.
Det kanske är löjligt, men jag tror fortfarande på det han
hämtar hem åt mig från sina resor i den andra världen. Jag är beredd på att
bäva.
