(Publicerad i Göteborgs-Posten onsdag 2 juli)
Alltså, Luis Suarez, den där uruguayaren som bet en
motståndare i axeln – vilken konstig människa! Och vilken bisarr händelse!
Snacka om att jag vaknade till där jag satt och halvslumrade framför
VM-fotbollen.
Kort bakgrund för er som inte följer VM: Luis Suarez är en
av världens bästa forwards, men han är också skandalomsusad. Två gånger
tidigare i karriären har han bitit folk på planen och straffats med långa
avstängningar.
I VM verkade han vara på väg mot upprättelse. Han avgjorde
matchen mot England med två fantastiska mål. Då, i den avgörande
gruppspelsmatchen mot Italien, satte han plötsligt tänderna i en motståndare
igen. Inför sådär en miljard TV-tittare.
Det kanske är fel av mig, men jag jublade.
Jag kom att tänka på när jag jobbade på Radio Göteborg på
90-talet och vid ett tillfälle skulle intervjua Daniel Alfredsson,
hockeyproffset. Det var på sommaren och han skulle, har jag för mig, inviga en
ny gångbro över vallgraven.
Jag hann knappt få upp mikrofonen innan han levererade 90
sekunders oklanderliga floskler om att det var kul att vara där och att han såg
fram mot nästa säsong. Sedan gick han därifrån innan jag hann ställa en enda vettig
fråga.
Sedan dess har jag sett honom, och många andra
idrottsproffs, göra samma sak många gånger. Det ingår förstås i deras extremt
välbetalda jobb att ge de där små miniintervjuerna i matchpauser och liknande. Så
de har lärt sig att med entonig röst leverera några intetsägande ord.
Det är så slätstruket att man drabbas av en sorts aggressiv
sömnighet.
Jag tänker: vad som helst utom detta språk på tomgång, dessa
välkammade ord utan innehåll. Hellre då en människa, en galning, en Luis
Suarez.
Det är dumt att bitas. Absolut.
Men jag dras till det icke-perfekta, det icke-präktiga – det
defekta, rentav. Suarez var så nära att få sin revansch, att bli en av de
största hjältarna. Då, när allt låg öppet för honom, sumpade han allt. Nu kommer
han alltid att bli ihågkommen som en sorts dåre.
Alla är inte så förbannat välanpassade och svärmorsdrömmiga.
Somliga av oss klarar inte alltid pressen, vi gör idiotiska misstag utan att vi
själva fattar varför. Vi tar ett glas eller ett bloss för mycket, vi fattar
katastrofala beslut. Vi slänger bort gyllene chanser av ren dumhet.
Luis Suarez är från och med nu vårt skyddshelgon. Bit, Luis,
bit!
