(Publicerad i Göteborgs-Posten 4 juni 2014)
Det lär finnas människor som förvarar all sin läsning i
tunna så kallade plattor. Till dem hör inte jag. Kring mitt nattduksbord ligger
böckerna i travar.
Där finns till exempel högen med Böcker Jag Ämnar Läsa Men
Först Borde Jag Läsa Annat. Där finns Böcker Jag Vill Ha Tillhands För Alla
Eventualiteters Skull. Och så förstås: Böcker Jag Alltid Låtsats Ha Läst Och
Som Jag Nu Verkligen Borde Läsa.
De här kategorierna har jag snott av den italienske
författaren Italo Calvino. Men nu ska vi tala om en kategori som faktiskt är
min egen:
Böcker Jag Har Läst Ut Men Inte Kan Släppa Taget Om.
Visst vet du hur det känns de sällsynta gånger när man blir totalt
uppslukad av en bok? Sådär så att man räknar sidorna bakifrån – åh
nej, bara 70 sidor kvar, bara 40, 25 ... Hjälplöst drivs man vidare mot sista
sidan eftersom man bara måste få veta
hur det går, samtidigt som man egentligen vill leva kvar i texten för evigt.
Det är en sorts kamp, men en som är avgjord på förhand. Begäret
att läsa vidare kommer alltid att segra.
När en sådan bok är utläst är det omöjligt för mig att genast
ställa undan den. Jag måste få ha kvar den i min närhet ett tag. Måste få leva
kvar i stämningen. Läsa om ett par särskilt bra sidor. Och faktiskt: bara få röra
vid boken, hålla den mot kroppen.
För väldigt länge sedan brukade jag träffa lite olika tjejer.
Visst låter det coolt? Att gå från den ena till den andra, liksom. Men saken är
denna: det var ju omöjligt! För om man har kommit varandra så nära som två
älskande −
eller som en läsare och en text − hur
i all världen ska man då kunna byta?
Jag minns känslan så väl: att vilja hålla kvar den där ljuva
eftersmaken. Jag vet att du träffar en annan nu, men kan vi inte ses ändå? Kan
jag inte få hålla om dig, lukta på ditt hår ... en sista gång?
Egentligen tar det aldrig slut: texter och människor som
berört mig finns kvar i mig för evigt.
Så, ja, jag låter alltså värdefulla böcker ligga kvar
bredvid mig.
Fast samtidigt påbörjar jag förstås en ny. Och efter ett tag
brukar jag komma in i den också. Börja uppskatta den. Njuta av den.
Ibland växlar jag mellan den gamla och den nya njutningen.
Hur gick nu det här till? Jag började med ett allvarligt
resonemang om läsning och hamnade i den värsta omoral.
Men vad kan jag säga? Jag läser böcker. Jag är redo för
vilka synder som helst.
