(Publicerad i GP onsdag 7 maj)
En morgon när vi vaknar har alla
krukväxter rymt. Ropet från skogarna och vidderna blev för starkt till slut. Vårvärmen
och dofterna och de ljusa kvällarna drev dem till vanvett.
Benjaminfikusen, svärmorstungan,
den ömtåliga orkidén. De kommer aldrig tillbaka.
På hallgolvet löper ett jordspår
fram till ytterdörren.
Våren krossar allt i sin väg. Det
är en skoningslös årstid – och kanske ett bra tillfälle att avliva en myt. Nämligen den
om att det alltid är bättre att leva i nuet.
Livsstilsmagasinen och de
personliga coacherna kallar det för ”mindfulness”. Du ska inte bekymra dig. Du
ska inte tänka på framtiden. Bara ge akt på din andning och existera i stunden.
Men i ett gott liv ingår även minnen,
både goda och dåliga. Och det ingår att göra upp planer för framtiden. Ska vi
inte ta och äta strömming i morgon? Och i sommar kanske vi kan resa till
Köpenhamn? Att se fram mot roliga saker är en lycka i sig.
Vår familj har i snart två år
levt i ett fängelse där murarna utgörs av vår sons sjukdom och handikapp. Vår fysiska
rörelsefrihet som familj är starkt begränsad. De där enkla tankarna om vad vi skulle
kunna göra i morgon eller i sommar slutar alltför ofta med ett: Nej, det går
faktiskt inte.
Våra minnen gör oss ofta sorgsna
eftersom de påminner oss om bättre tider. Och framtiden? Ärligt talat, den skrämmer
oss.
Vi är fångar i ett ganska eländigt
nu.
Men jag skriver verkligen inte det
här för att beklaga mig utan för att fastslå något viktigt: Om du tror dig leva
i nuet så betyder det egentligen något annat, nämligen att du tryggt förlitar dig
på att du har en framtid som du kan planera för. Gott så. Var tacksam för det.
Fortsätt med din yoga och
meditation, det är jättebra grejer. Och fortsätt absolut att stanna upp i
vardagen ibland och njuta av ögonblicket.
Men tro mig, om du någon gång
blir tvungen att leva i nuet på riktigt kommer du att avsky det. Det är en
fruktansvärd begränsning. En minimal cell där du varken kan röra dig bakåt
eller framåt, bara stampa på fläcken.
Nu måste jag gå och titta till marsvinen
i min dotters rum. De senaste dagarna har jag märkt att de har bunkrat proviant
och att de flitigt har studerat en liten karta som de tydligen har fått tag på.
Det är deras tur att lämna oss. I
natt eller senast i morgon kommer de att göra sitt utbrytningsförsök.
Jag tänker lämna buren öppen åt
dem.
Ty allt som lever måste växa,
måste vidare, måste lämna nuets bojor.
