(Publicerad i Göteborgs-Posten 12 mars 2014)
Minns ni reportaget om Lill-Babs
här i GP i höstas? Reportern hade följt henne under ett dygn när hon uppträdde
på färjan mellan Oslo och Fredrikshamn.
Lill-Babs sa något underligt i
den artikeln:
”Jag har suttit på toa så många
gånger och gråtit. Min dotter Malin gav mig tipset att gråta i duschen i
stället. Saltet i tårarna sköljs bort och ögonen svullnar inte.”
Om man lever från show till show,
enbart på publikens kärlek –
och likt en bluesdrottning sjunger hjärtat ur sig varje kväll för att göra sig
förtjänt av den kärleken – då är det klart man behöver gråta en skvätt bakom scenen
ibland.
Men att hon under alla år inte har
kommit på att det är bättre att gråta i duschen, är inte det konstigt?
Kära Lill-Babs, här ska du få
några tips från en man som – mot sin vilja – har levt ute vid gränsen som du,
där allt står på spel hela tiden.
Det första kvartalet av min sons
sjukdom var jag som ett kärl som hela tiden fylldes på med tårvätska inifrån.
För att inte sprängas av trycket måste jag regelbundet tappa mig själv på tårar.
Samtidigt var jag sällan ensam och ville helst inte gråta inför barnen.
Just duschen, det varma vattnet
mot huvud och axlar, blev min första fristad.
Snart lärde jag mig att låta
tårarna falla medan jag promenerade. Under en vanlig kvällspromenad hinner man
få ur sig en hel del. Större delen av året är det så mörkt ute att ingen märker
något, särskilt om man tar på sig en bylsig jacka så att det inte syns om axlarna
skakar.
Jag lärde mig också att gråta
medan jag joggade, vilket är svårare. Ett mästarprov är att kunna klippa av när
man möter någon i spåret. Det klarar jag numera – jag bara slutar en stund och så
börjar jag igen när vi har sprungit förbi varandra. Man kan verkligen lära sig
det mesta.
Att smågråta när man kör bil går
bra men inte när man cyklar. Se upp för det, det är farligt.
Och så förstås: i regnet. Regnet
är den sörjandes bästa vän. Ärligt talat, Lill-Babs, du som sjunger schlager,
det borde väl du veta? Crying in the rain,
den textraden har man väl hört i hundra olika låtar.
Nej, inte ska du behöva gråta på
toa, Lill-Babs.
Men att du gråter mycket betyder faktiskt
att ditt hjärta ännu lever och pulserar. Alltid rött, alltid rätt. Det är bra.
Mitt eget hjärta har tyvärr förhärdats
under min sons oändligt långa behandlingsprocess. Tårarna har kristalliserats
till salt i mig och sedan stelnat till gråsten. Geologiskt omöjligt kanske, men
mänskligt möjligt.
