Ibland har
man en bra historia att berätta, men man lyckas inte lägga fram den på ett bra
sätt. Man hittar inte rätt form. Så är det med den här storyn.
Det var på
nattfärjan mellan Trelleborg och Travemünde i början av 90-talet. Jag var på
väg ner mot kontinenten, men innan jag gick och lade mig bestämde jag mig för
att ge de enarmade banditerna en chans.
Framför mig vid
växlingsmaskinen stod en man som plötsligt gav ifrån sig ett häpet ljud. Efter
en stund vände han sig mot mig.
- Testa du
också. Stoppa i en femma!
Jag gjorde
som han sa och det rasslade till när de fem enkronorna matades ut i skålen. Men
sedan tog jag en närmare titt. Det var inte fem enkronor. Det var två femmor
och tre enkronor
Jag hade
matat in fem spänn i växlingsmaskinen och fått tretton tillbaka.
In med en ny
femma. Samma resultat: två femmor och tre enkronor i retur.
Om man
försökte med en tia fick man korrekt växel. Men med femmorna var det vinst
varje gång.
Ett par
personer runt omkring hade märkt att något var på gång och till slut var vi
sex, sju stycken runt maskinen. Vi bildade en kö och enades ordlöst om
reglerna. Man fick lägga i fem femmor, sedan måste man ge plats för nästa
person och själv ställa sig sist i kön igen.
Medan natten
gick fylldes våra fickor av klingande mynt. Till slut måste väl maskinen ha
tömts, men innan dess hade jag hunnit tröttna. Att stå där och håva in pengar
var tråkigare än man kan tro. Jag gick
och lade mig.
Och detta är
hela historien. Visst är det en otrolig grej? Jag menar, herregud – gratis pengar!
Och visst är det häftigt med det där tysta samförståndet som uppstod! Likt ädla
rövare delade vi rättvist på bytet.
Ändå: när
jag drar historien får den aldrig den uppskattning som jag anser att den
förtjänar. Folk blir avvaktande, jag märker att de inte riktigt tror på mig. Vilket
retar mig och får mig att ta i lite extra för att övertyga dem – och då blir
jag sådär gäll på rösten och låter verkligen som att jag ljuger. Eller
åtminstone överdriver.
Kanske är
den här historien på något vis så bra att den blir overklig. Kanske borde jag uppfinna
en dramatisk vändpunkt, som att en ilsken vakt dök upp och började jaga oss. Men
så gick det ju inte till.
Det är nog
bäst att bara låta storyn vila. Den funkar uppenbarligen inte.
Men jag
minns den trötta kassörskan i taxfreebutiken morgonen efter. Hennes förtvivlade
blick när hon insåg att alla i kön tänkte betala med näve efter näve av
osorterade en- och femkronor.
