(Publicerad i Göteborgs-Posten 18 december 2013)
På barncanceravdelningen står en buffé framdukad med
kallskuret, bröd och sallader. Det är en mörk novemberkväll. Få barn orkar äta,
men för föräldrarna blir det ett välkommet avbrott från sjukhusmaten.
Det är Barncancerfonden som bjuder. Vem vet, kanske har du
som läser det här bidragit genom att skänka en slant dit någon gång.
Det är du inte ensam om i så fall. År 2012 samlade
Barncancerfonden in 185 miljoner kronor. Det är mycket pengar till en sjukdom
som drabbar färre än 300 barn om året i Sverige. Det mesta slussas vidare till
forskning, vilket förstås är utmärkt.
Ändå skulle jag vilja använda dagens spalt till att diskutera
en knepig fråga: vilka barn och familjer är egentligen värda vårt medlidande?
Jag tror att det finns två huvudskäl till att det är så pass
lätt att samla in pengar till cancersjuka barn. För det första är de drabbade hundra
procent oskyldiga, och oskuld är något mycket sällsynt i vår värld. Barnen har
inte rökt sig till sin sjukdom, de har inte frossat i rött kött eller hälsofarliga
fetter. Tumörer uppstår heller inte för att pappan varit frånvarande eller för
att mamman drack ett glas vin i tredje månaden. Alla är oskyldiga.
För det andra gör sig de här barnen bra i TV och andra
medier. Det är tacksamt att berätta om barncancer, särskilt som historien ofta kan
få ett hyfsat lyckligt slut numera. Hur många reportage har du inte sett med charmiga
flintskalliga barn som säger kloka saker om livet och döden?
Men jag undrar: vem samlar in pengar till barn med adhd? Vem
ordnar stjärnspäckade stödgalor till förmån för anorektiker? Vilka kändisar vill
posera med ungar som lider av tvångssyndrom eller andra psykiska besvär?
Här talar vi om svårhanterliga, kanske störiga barn med oglamorösa
sjukdomar. Det finns inget upphöjt över deras lidande, inget storslaget. Det är
bara ett malande, nedbrytande elände som pågår dag efter dag.
Här finns inget av den kittling och det drama som kan få oss att
göra en överföring till ett insamlingskonto. Och vilket konto skulle det vara,
förresten? De här barnen har inga starka företrädare i stil med
Barncancerfonden.
Och så kommer ju skuldfrågan in. Det gör den alltid. För någonstans
måste det väl ändå vara föräldrarnas fel? Nog skulle väl de här ungarna kunna
skärpa sig om man bara ställde lite hårdare krav på dem?
Som cancerförälder behöver man aldrig motivera sig. Vårt
lidande är godkänt. Och jodå, vi behöver all avlastning vi kan få, och gärna en
buffé ibland. Men det finns fler än vi som behöver det.
