(Publicerad i Göteborgs-Posten 23 oktober 2013)
Man tror man fattar vad en tumör är. Hur den verkar, vad den
vill. Att få beskedet är en chock, men man tror sig ändå förstå
förutsättningarna.
Tumören vill ta ett liv, i det här fallet min sons. Den ska bekämpas
med strålning och cellgifter.
Det är ingen enkel kamp och sannerligen ingen given seger.
Men ändå någonstans okomplicerat: läkarvetenskapen mot tumören.
Okej, tänker man när man hämtat sig lite, då kör vi, vi ska
nog fixa det här. Man har frysen full av matpaket och kanelbullar från
kompisar, och man har hela Facebook fullt av hälsningar och kramar.
Men tumören är slugare än så. Den bidar sin tid, väntar tills
den där adrenalinstinna kampviljan har runnit av en och utmattningen tar vid.
Att ta ett liv är bara ett av tumörens mål. När sjukdomen går in på sitt andra
år börjar den visa sitt verkliga ansikte.
Tumören vill krossa familjens minnen. Alla dessa bilder från
när barnen var små, alla sommardagar och födelsedagar. Tumören vill ha oss att
tänka: det ledde bara fram till cancer.
Tumören vill ta ifrån oss vår framtid. Den vill traumatisera
en lillasyster och få oss föräldrar att bli bittra och uppgivna och oförmögna
att planera framåt.
Och i nuet: där vill tumören ha precis allt. Varje millimeter
av lägenheten, varje sekund av dygnet, varje tanke i huvudet. Den vill åt vår
ekonomi, våra jobb, vår fritid, våra drömmar, våra relationer. Ja, framför allt
relationerna.
Balansen i en familj. Två vuxna, två barn. Alla trådar, alla
år, allt detta skavande mot varandra i kärlek och glädje och bråk, allt trassel,
allt tjat, allt fredagsmys, allt detta som med tiden blir en familjs liv, dess hemlighet.
Sådant tål inte tumören. Den vill se skilsmässor och frätande skuldkänslor, den
vill se anklagelser, sammanbrott och igensmällda dörrar.
Att mobilisera krafter i ett akut krisläge är en sak. Men tumören
jobbar genom att sätta långvarig, oavbruten och skoningslös press månad efter
månad. Till slut brister det någonstans. Du står framför spegeln och undrar vem
du är, vad var det du sa, vad var det du gjorde? Då njuter tumören.
Jag skriver det här på ett undangömt kafé i Majorna. Jag kan
inte säga dess namn och jag kan inte stanna länge, för det här är ett av få
ställen som tumören ännu inte känner till. Här kan jag vara fri en stund.
Vilket byte tumören får med sig från oss vet vi inte än. Men
på detta gömställe kan jag andas djupt och minnas oss som vi var, som jag vill
att vi ska vara: världens bästa familj.
