(Publicerad
i Göteborgs-Posten 12 juni 2013)
När
livet slås i bitar finns bara en sak som hjälper: epik. Stora, tjocka romaner,
helst klassiker.
Hela
vintern och våren har jag suttit vid min sons sjuksäng med sådana böcker. Av
flödande, mäktiga textmassor har min sorgsna själ fått tröst.
Att
epik hjälper vid livskriser upptäckte jag redan som ung. I svåra stunder rensar
jag nattduksbordet från biografier, reportageböcker och annat. Ju mer det känns
som att allt faller isär, och ju mer likgiltigt och grymt universum ter sig,
desto viktigare är det att välja böcker som ger en känsla av mening och
sammanhang.
Epiken
har de långa vyerna. Skörd följer på sådd, generation på generation. En blick
som växlas på en bal leder till en romans 200 sidor senare. Det ger mig som
läsare en trygghetskänsla: livet är långt, pålitligt, evigt.
Men
en boks förmåga till tröst ligger bara delvis på handlingens nivå. För mig
behöver handlingen inte alls vara positiv eller upplyftande − bra
historier slutar som bekant ofta olyckligt.
Nej,
det avgörande är själva textkvaliteten. Här är mina krav extremt stränga. Det
måste vara texter av yppersta klass. Ju djupare kris, desto bättre böcker måste
jag ha.
Det
jag menar med kvalitet i det här sammanhanget är att man i varje ögonblick
genom hela boken måste kunna lita på författarens röst. Jag talar här om
litteraturens kärna: själva stilen. En annan människa som talar inne i min
hjärna. Författaren, och i förekommande fall översättaren, får inte träffa fel
ton en enda gång, då är allt förstört.
Vi
pratar ju här om böcker som man läser när man har det som svårast. För mig är
det då så här: att i de stunderna behöver jag känna tillit. Tänk dig att det
står en person på Älvsborgsbron och hotar att hoppa. Och tänk dig att någon
står bredvid och försöker tala personen tillrätta. I det läget är varje ord och
tonfall en direkt fråga om liv eller död.
Just
så har det känts för mig vid sjuksängen den här vintern och våren. Inte så att
jag har varit självmordsbenägen, men varje ord jag har läst har känts
livsavgörande. Och då blir plötsligt allt utom det bästa ett hån. När en text
inte håller ihop, känns det som om livet inte heller gör det. Och omvänt: när
texten bär, bär också min tilltro till livet och framtiden.
Rent
allmänt skulle jag inte säga att läsning är en mer uppbygglig verksamhet än låt
oss säga stickning eller cementgjutning. Men det finns tillfällen i livet då
ett konstverk, en roman, kan ge en tröst som jag inte vet hur man skulle få
annars.
Här
är några tips på böcker som har fungerat för mig: Stolthet och fördom av Jane
Austen, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Anna Karenina av Lev Tolstoj, Den
hemliga historien av Donna Tartt, 2666 av Roberto Bolaño. Alla de här titlarna
finns i förstklassiga svenska översättningar. Svenska författare? Pröva Den
högsta kasten av Carina Rydberg, eller någon av Klas Östergrens eller Vilhelm
Mobergs stora romaner.
