(Publicerad i GP onsdag 10
april 2013)
Min son, jag tänker på allt som
mamma och jag kan göra för dig, trots att du är så sjuk.
Vi kan laga minestronesoppa när
du är sugen på det. Vi kan steka raggmunk. Vi kan göra varma mackor med ost och
oregano. Vi kan koka upp vatten och göra svartvinbärste.
Vi kan
hålla spypåsarna när cellgifterna trasar sönder din kropp. När smärtorna sätter
in kan vi låta dig krama våra händer tills de vitnar. Vi kan byta din svettiga
tröja, vi kan bädda rent i din säng.
Vi kan
hjälpa dig att fatta vad det är de säger och menar allihop: onkologerna,
neurologerna, urologerna, smärtläkarna, strålningsläkarna, infektionsläkarna, kirurgerna
och alla de andra.
När du
är hemma kan vi se till att du tar din medicin i rätt tid. Att du får i dig
vätska och något att äta. Att du kommer upp ur sängen en stund, även om det
bara är till soffan.
Vi kan
se till att du gör din sjukgymnastik även när du helst inte vill, för den
hjälper dig och är viktig för dig. Du behöver en stark kropp för att orka med
din sjukdom.
Vi kan
skaffa den nya Batmanfilmen åt dig. Vi kan kolla hur länge Palmedokumentärerna
ligger kvar på SVT Play. Vi kan söka på illegala sajter så att du kan se alla
avsnitt i Game of Thrones
När du
själv inte orkar kan vi hålla kontakt med alla som tänker på dig. Alla kompisar
och släktingar. Vi kan berätta för dem vad som händer.
Vi kan
viska till dig att detta helvete ska ha ett slut. Cancer går att bota, vi lever
i en fantastisk tid. Det du går
igenom är fullkomligt omänskligt, men det har ett slut. Det kommer en annan tid.
Allt
detta kan mamma och jag göra. Och samtidigt kan vi inte göra ett dyft.
Vi står
på en strand. Framför oss pekar en stenpir rakt ut i havet. Dimman ligger tät och vi ser
varken horisonten eller slutet på piren.
Vi
börjar gå. Allt är vitt, vi är blinda. Det enda vi vet är att vi måste nå allra
längst ut innan vi får vända tillbaka. Till slut är vi framme. Stillheten är
överväldigande. Här finns ingen vind, inga dofter, inga fåglar ens.
Då ser
jag att piren fortsätter ytterligare en bit. Men dit kan inte mamma och jag gå.
Här går gränsen för oss.
Du är
ensam nu, min pojke. Den sista biten måste du orka själv. Lova att du klarar
det, så väntar vi på dig här.
