(Publicerad i Göteborgs-Posten 20 mars 2013)
Sedan många år har jag haft ögonen på ett visst datum: den 20 mars
2013. Den dagen, som alltså infaller idag, fyller jag 48 år, 4 månader och 11
dagar. Jag är därmed exakt lika gammal som min mamma var när hon dog.
Jag tycker att jag är mitt uppe i livet, men för mamma var alltså
den här dagen slutpunkten. Det är drygt 20 år sedan hon dog och det var cancern
som tog henne.
Att bli äldre än sin förälder känns väldigt märkligt, nästan
naturvidrigt.
Jag är inte alls någon vidskeplig person, det är inte så att jag
har föreställt mig att det ska hända något dramatiskt den 20 mars. Och jag tror
verkligen inte att jag själv ska dö idag. Ändå får jag erkänna att jag har
funderat lite extra på min hälsa ju närmare det här datumet har kommit. Tänk om
cancern tar mig också? Tänk om jag inte får se mina barn bli vuxna?
Dessbättre är jag kärnfrisk. Lite pollenallergi på vårarna, då och
då lite ont i knät, värre bekymmer har jag inte. Jag brukar aldrig ens bli
förkyld. Allt, precis allt, tyder på att jag kommer att vara i livet även efter
den 20 mars.
Jag har alltså närmat mig det högtidliga datumet med ett slags
kontemplativt lugn. Jag har tänkt att jag kanske skulle tända ett ljus,
begrunda tidens gång och prata lite med barnen om deras farmor, som de aldrig
fick träffa.
Men så enkelt är inte livet.
För visst var cancern på väg, den kom bara
smygande från ett annat håll än jag hade väntat mig.
Min son klagade över att han fick ont i höften när han hoppade
studsmatta. Några veckor senare var smärtan outhärdlig. Efter röntgen satt min
fru och jag med en läkare i ett litet rum och tittade på bilder.
Två tumörer i ryggen. Operation redan nästa dag, sedan en lång,
svår behandling med strålning och cellgifter.
Allt det där med 20 mars förlorade genast sin betydelse. Även om min
mamma dog ganska ung var i alla fall ordningen den rätta: föräldern försvann
före barnet. Nu var plötsligt min sons liv hotat och det var bara fel. Så får
det inte vara. Barnet får inte dö först.
Den dagen min son fick sitt cancerbesked
var han 14 år, 6 månader och 15 dagar gammal. I samma stund började också hans
kamp för att överleva och bli frisk igen.
