(Publicerad i GP onsdag 11 april)
Ur det tunna snötäcket stack en stel djurtass upp. När jag gick närmare såg jag att tassen tillhörde en katt och att hela djuret låg slarvigt begravt invid en sten. En god del av den djupfrusna kroppen stack upp ur den lika djupfrusna marken.
Detta var mitt första möte med djurkyrkogården vid Ruddalen.
En kall, solig marsmorgon besöker jag platsen igen. I en skogsbacke i närheten av fotbollsplanerna ligger kanske ett trettiotal husdjur begravda, mest katter och kaniner.
Någon officiell begravningsplats handlar det inte om, man ser den inte ens om man inte vet om den. Men bland traktens husdjursägare är den uppenbarligen känd.
Den halvbegravda katten har lyckligtvis forslats bort sedan jag var här senast. Och den var ett undantag: övriga djur är ordentligt nedgrävda.
Jag strövar runt i terrängen och letar. Gravarna ligger utspridda i små sänkor, vid trädstammar eller stenar. De är lätta att missa, man får skärpa blicken.
Några av gravarna är enklast tänkbara: två pinnar eller bräder, hopsurrade med ett snöre till ett kors. En sorts djurens motsvarighet till den okände soldatens grav.
I andra änden av skalan finns riktiga minigravstenar med text. Någon har lagt ut dekorsten på marken och planterat buskar runt omkring. På ett annat ställe står en vas med rosor.
Prylar är vanliga: små nallar, hjärtan, änglar, inplastade bilder. Mest rörande är kanske en grav där det bara står en tom, vit matskål.
På en del kors och gravar finns en enkel upplysning: ”Pricken.” ”Willy.” ”Kurre 22 år.” Andra har längre hälsningar: ”Kära Pifh och Pufh. Jag saknar jättemycket. Män här ska ni vila ... Hälsningar er husse Ylva.”
Den äldsta graven jag hittar är daterad 1983, den nyaste 2010.
Solskenet flödar, marken är hård, inga musöron syns ännu på träden. En bit bort ser jag folk som joggar och promenerar på en av områdets stigar.
Jag tänker: smyger folk hit mörka kvällar och begraver sina husdjur? Familjer, barn, kanske med djurkroppen i en liten låda eller påse? Kan man vissa nätter höra ljudet av spadtag från skogen?
Djur kan självfallet känna den djupaste sorg, men att ha ritualer och traditioner kring döden – och föreställningar om vad som händer efter den – tycks vara unikt mänskligt.
Djuren begraver inte oss. Men vi begraver i vissa fall dem.
