Att ställa sig på scenen

(Publicerad i GP onsdag 15 februari)

 Testa det här: gå in i närmsta tobaksaffär och fram till disken. Harkla dig och fråga expediten: ”Har ni några extra starka halstabletter?”

 Inte så svårt, va?

Testa nu i stället följande: samla ihop ett femtiotal vänner och bekanta. Fixa en enkel scen och vidtala en vän att spela expediten. Ställ dig upp och meddela publiken att ni tänker framföra ett kort teaterstycke. Spela sedan upp att du går in i en tobaksaffär och fram till disken, att du harklar dig och frågar expediten: ”Har ni några extra starka halstabletter?”

Hur tror du det går?

 Mitt tips är: ganska dåligt. Det skulle det åtminstone göra för mig. Jag skulle rodna, röra mig stelt och konstlat och med största sannolikhet låta fullkomligt tillgjord när jag framförde min replik.

Jag skulle kort sagt inte verka det minsta naturlig.

Av någon anledning är det svårt för oss människor att utföra ens de enklaste handlingar när vi iakttas av andra. Du märker samma sak om du plockar fram en kamera. En del gillar att du riktar kameran mot dem, andra avskyr det, men nästan ingen förblir oberörd. Folk blir tillgjorda, nyss charmerande leenden stelnar. Att bara vara sig själv blir plötsligt väldigt svårt.

Intressant nog gäller detta även professionella skådespelare. Många av dem älskar förstås rampljuset, men det betyder inte att de förmår vara naturliga i det.

I stället lägger de sig till med en speciell, manierad teaternaturlighet som jag förmodar att de lär sig på scenskolan. Att till exempel se skådespelare springa på scenen är alltid lika komiskt − de klampar med fötterna, fäktar med armarna, flåsar omåttligt och beter sig över huvud taget parodiskt. Och tänk dig vad en skådespelare skulle kunna göra med en kärnfull replik som "Har ni några extra starka halstabletter?" Tänk dig tolkningen. Tänk dig inlevelsen. Det skulle kunna bli hur pinsamt som helst.

I ärlighetens namn ska sägas att man faktiskt ibland ser naturligt agerande skådespelare, särskilt på film. Men det är undantag, och jag misstänker att det krävs oerhört målmedvetet arbete av regissören för att slipa fram det agerandet.

Huvudregeln är att så fort en person i någon mening ställer sig på en scen – så att säga skiljer ut sig från flocken – så händer något. Publikens blickar skapar en självmedvetenhet som förändrar personens beteende.

Jag vet inte varför det är så, jag bara konstaterar faktum: den som hamnar i strålkastarljuset förmår inte längre vara sig själv.