Allt ska de ha

(Publicerat i GP onsdag 26 oktober)

I en hemlig timme mellan eftermiddag och kväll, medan det sakta skymde utanför, satt jag på en bar nära Chapmans Torg i Majorna.

Den frid jag hoppats på stördes dock av en ganska ung man i randig skjorta vid bordet bredvid. Han lade högljutt ut texten om än det ena, än det andra, medan hans sällskap – en kvinna som uppenbarligen var hans fru och en manlig kompis – hummade och nickade beundrande åt allt han sa.

Vad mannen talade allra mest om var sin heta längtan efter att bli prenumerant på tidningen Connoisseur.

Detta är inte vilken tidning som helst. Connoisseur går endast ut till svenskar som har en årsinkomst på minst 1,2 miljoner kronor. Dessa rika människor får tidningen gratis, ingen annan tillåts prenumerera på den.

- Jag var så otroligt nära förra året, det fattades bara hundra tusen. Jag ska säga till revisorn att göra ett annat upplägg på deklarationen i år, för nu ska jag ha den. Nicke fick den förra året, det vet ni, va?

Så långt var det illa nog – jag var helt ointresserad av att lyssna på en ung strebers ambitioner om att tjäna ännu mer pengar än han redan gjorde. Men det skulle bli värre ändå. Efter en stund förstod jag nämligen att randiga skjortan och hans fru var nyinflyttade i kvarteret.

Jag rös där jag satt.

Jo, jag vet att allt förändras, och storstäder mest av allt. Jag har själv sett Haga gå från förfallet proggnäste till uppsnofsade shoppingkulisser. Jag har sett utdömda adresser på Långgatorna – som för tjugo år sedan inhyste sunkiga svartklubbar där jag tillbringade alltför många nätter – förvandlas till svindyra bostadsrätter.

Så är det, allt är i rörelse. Men Majorna. Här har det funnits plats för snedseglare och udda typer. Här har hyrorna varit så pass låga att ensamstående föräldrar kunnat hanka sig fram. Här finns småbutiker och arbetarkaféer kvar, här är tempot lite lägre, här kan alternativkulturen andas. Jag hamnade här av en slump i slutet av 90-talet – i Kungsladugård, för att vara exakt – och kände mig hemma från första dagen.

För femton år sedan skulle människor som drömmer om att få tidningen Connoisseur inte ens ha sneglat åt Chapmans Torg. Nu vill de ha det här också. Allt ska de ha.

Randiga skjortan pladdrade på, och jag flydde ut i mörkret och blåsten på Karl Johansgatan. Måtte det åtminstone gå långsamt, tänkte jag. Måtte Majorna få finnas kvar några år till.

Ett fiskben i halsen

(Publicerad på Världens gång i GP 1 oktober 2011)

Jag panerade koljafiléerna i ägg och ströbröd och stekte dem i smör tills de var färdiga, men inte en sekund längre. Potatismoset var redan framställt på bordet i en ångande kastrull, liksom hemlagad lingonsylt samt muskotnöt och rivjärn. Jag ropade på familjen att komma och äta

Det är en särskild glädje att servera mat som alla tycker om, så att man slipper gnäll och protester och bara kan njuta av att se hur alla tar för sig. I vår familj är panerad fisk med potatismos och lingon just sådan mat.

Själv tog jag genast till mig en av de tjockaste fiskbitarna, en sådan där som är maximalt saftig och aningen, aningen rå längst in – det är nämligen så vist ordnat att barnen föredrar de tunna, genomstekta bitarna. Jag tuggade och mumsade och njöt och sedan … ja, sedan svalde jag ju. Och jag kände genast hur ett fiskben satte sig på tvären i halsen.

Det verkade som en bagatell först. Jag sköljde med vatten, prövade med att äta morot, knäckebröd, äpple. Benet satt där det satt. Så småningom blev det obehagligt, och efter kontakt med sjukvårdsupplysningen tog jag en taxi till akuten. Taxichauffören menade att han lätt skulle kunna lösa problemet med hjälp av heimlichmanövern. Jag avböjde.

Men det var inte alls det här jag skulle berätta egentligen. Det är varken koljan, fiskbenet, eller heimlichmanövern jag vill säga något om.

Det är om känslan efteråt.

Känslan efter att läkaren hade plockat ut benet med något som liknade en lång grilltång. Efter att han hade visat upp det och jag generat hade mumlat något om att: ”Ja, det var säkert inte så allvarligt, det hade väl lossnat snart.” På vilket han hade svarat: ”Nä du, det här hade du dött av om du inte fått bort det.”

När jag gick ut i den mörka kvällen för att ta spårvagnen hem mådde jag precis som vanligt. Det kliade inte ens i halsen. Inget hade hänt. Samtidigt läkarens ord: ”Det där hade du dött av.”

Om jag åtminstone varit gipsad eller blåslagen. Så att det funnits något att visa upp, något att göra en story av. Hur ska man kunna förstå något som det inte går att göra en historia av?

Jag kände mig lurad på en sorts existentiell bävan. Mitt liv var räddat − men på ett så förbannat banalt sätt!

Nästa dag tog jag med en portion överbliven kolja till jobbet. Den smakade bra även mikrad, även om det förstås inte kan jämföras med nystekt.