(Publicerad i GP onsdag 31 augusti 2011)
Sorg är en så stor känsla att man måste bli vuxen för att den ska få plats i en.
Jag var på några begravningar som barn. Äldre släktingar. Jag iakttog noga allt som hände, studerade prästen, gästerna, hur pratet gick vid kaffet efteråt. Att se vuxna människor gråta skrämde mig. Själv var jag alldeles tom och blank inombords. Försiktigt petade jag bort leverpastejen och saltgurkan från landgången.
Inte ens när mormor dog visste jag hur jag skulle härbärgera sorgen, trots att jag älskade henne mycket och jag hade hunnit bli så pass gammal som 15. Jag stod vid kanten av hennes grav och svajade. Livet hade inte knäckt mitt skal än, jag var fortfarande kvar i en sorts stumhet. Jag kunde inte se vad döden hade med mig att göra.
Upplevelsen av förlust kan förstås finnas hos minsta barn. Men själva sörjandet och dess uttryck, det är det man lär sig först med åren.
Ett spädbarn kan inte skilja ens på de enklaste känslor. Babyn vet inte om den är hungrig, sömnig eller har svid i ljumskvecken. Den vet bara att något är fel och har bara ett sätt att uttrycka obehaget på: att skrika.
Med tiden lär sig barnet att sortera känslorna och att rymma dem utan rädsla. Aha, det där är hunger, och det där är sveda. Ingen fara. Det går att bota med en macka eller lite salva. Ju äldre barnet blir, desto komplexare känslor lär det sig hantera.
Jag kan bara tala för mig själv. Under årens lopp har jag gjort mina förluster, som alla andra. Några gånger har jag även upplevt min egen kropps stora bräcklighet. Till slut har jag kunnat se: aha, det där är sorg. Det är inte samma sak som frustration, ensamhet, leda eller allmän nedstämdhet. Och när en känsla går att skilja ut på det viset, då går den också att få plats med och hantera. Det är min erfarenhet.
Numera är mitt skal knäckt sedan länge. Livet har brutit in i mig med sin fulla, skoningslösa kraft. Jag vet numera vad döden har med mig att göra.
I somras stod jag åter vid en nära anhörigs grav. Det var barn med på begravningen. Kanske skrämdes de av att se en vuxen människa gråta.
onsdag 31 augusti 2011
fredag 19 augusti 2011
Kaprifolen gör som den vill
(Publicerad i GP 7 augusti 2011)
På sommaren jobbar jag mycket med uppfostran. Jag lär växtligheten att fatta skillnaden mellan natur och kultur.
Det är ett sjå, tro mig.
Vår sommarstuga på Orust har till stor del skogstomt. Men där finns också en bit som är gräsmatta. Gränsen skog/gräsmatta är mycket tydligt dragen. Det är viktigt med tydliga regler.
Där till vänster, säger jag till växterna, råder natur. Där får ni växa som ni vill. Men här till höger råder kultur. Här bestämmer jag. Här vill jag ha halvdecimeterhöga grässtrån, inget annat.
Tydligt och lättfattligt, eller hur? Dessutom har jag ett utmärkt pedagogiskt verktyg till min hjälp: en gräsklippare.
Men tror ni grönskan fattar? Inte då.
Det räcker att jag är borta några dagar för att gränsen ska börja se suddig ut. Små tall- och björkskott sticker upp ur gräset. Kottar och avbrutna grenar ligger hur som helst. Och själva gräset har blivit tovigt och ovårdat.
Jag förklarar lugnt och sakligt en gång till. Där natur. Här kultur. Okej?
Men det är egentligen ännu mer komplicerat än så. För tråkigt nog behöver även själva naturen uppfostras.
I skogen kring vår stuga växer bland annat vildkaprifol. En underbar växt förstås. Blommornas doft i sommarnatten överträffar det mesta.
Men kaprifolen sprider sig okontrollerat. Den kväver andra växter. Som exempelvis de blåbärssnår som växer på tomten. Dessa vill jag till varje pris ha kvar: det är en fantastisk lyx att kunna tassa ut barfota och plocka färska blåbär till yoghurten på morgnarna.
Alltså förmanar jag kaprifolen: Åt det hållet kan du växa. Men inte åt andra. Blåbär här, kaprifol där, så ska det se ut i naturen. Inget jäkla kaos.
Och så visar jag häcksaxen för kaprifolen, för att den ska fatta att jag menar allvar.
Men inte ens hot hjälper. Kaprifolen gör som den vill. Jag klipper, den kommer tillbaka, på nätterna kväver den blåbärsbuske efter blåbärsbuske.
Jag är en tålmodig pedagog, men frågan är om inte naturen är obildbar.
På sommaren jobbar jag mycket med uppfostran. Jag lär växtligheten att fatta skillnaden mellan natur och kultur.
Det är ett sjå, tro mig.
Vår sommarstuga på Orust har till stor del skogstomt. Men där finns också en bit som är gräsmatta. Gränsen skog/gräsmatta är mycket tydligt dragen. Det är viktigt med tydliga regler.
Där till vänster, säger jag till växterna, råder natur. Där får ni växa som ni vill. Men här till höger råder kultur. Här bestämmer jag. Här vill jag ha halvdecimeterhöga grässtrån, inget annat.
Tydligt och lättfattligt, eller hur? Dessutom har jag ett utmärkt pedagogiskt verktyg till min hjälp: en gräsklippare.
Men tror ni grönskan fattar? Inte då.
Det räcker att jag är borta några dagar för att gränsen ska börja se suddig ut. Små tall- och björkskott sticker upp ur gräset. Kottar och avbrutna grenar ligger hur som helst. Och själva gräset har blivit tovigt och ovårdat.
Jag förklarar lugnt och sakligt en gång till. Där natur. Här kultur. Okej?
Men det är egentligen ännu mer komplicerat än så. För tråkigt nog behöver även själva naturen uppfostras.
I skogen kring vår stuga växer bland annat vildkaprifol. En underbar växt förstås. Blommornas doft i sommarnatten överträffar det mesta.
Men kaprifolen sprider sig okontrollerat. Den kväver andra växter. Som exempelvis de blåbärssnår som växer på tomten. Dessa vill jag till varje pris ha kvar: det är en fantastisk lyx att kunna tassa ut barfota och plocka färska blåbär till yoghurten på morgnarna.
Alltså förmanar jag kaprifolen: Åt det hållet kan du växa. Men inte åt andra. Blåbär här, kaprifol där, så ska det se ut i naturen. Inget jäkla kaos.
Och så visar jag häcksaxen för kaprifolen, för att den ska fatta att jag menar allvar.
Men inte ens hot hjälper. Kaprifolen gör som den vill. Jag klipper, den kommer tillbaka, på nätterna kväver den blåbärsbuske efter blåbärsbuske.
Jag är en tålmodig pedagog, men frågan är om inte naturen är obildbar.
Hat är den feges undanflykt
(Publicerad i GP 6 juli 2011)
En solig höstdag i Borås i slutet av 1970-talet insåg jag att jag var en dålig fotbollssupporter.
Jag stod som vanligt på J-läktaren på Ryavallen med gulsvart halsduk och en egenhändigt sydd Elfsborgsflagga, som en del av en tapper liten hejaklack. Jag var 13-14 år, Elfsborg mötte Landskrona Bois.
(Vad gäller fotbollslag fanns aldrig något val. Jag är uppväxt i Borås och pappa tog med mig på matcherna redan när jag var liten. Numera inser jag vilken tur jag haft. Jag trodde länge att alla fotbollslag strävade efter att spela vacker, vägvinnande fotboll längs marken, som Elfsborg. Med tiden förstod jag att det inte alls var så. I Göteborg har det ju till exempel inte funnits ett spelande lag sedan ... sedan ... ja, när? Öis under Erik Hamrén, kanske?)
Landskrona fick ett inkast och en av deras spelare sprang ut och hämtade bollen på löparbanan. Det var precis nedanför vår sektion. En kille bredvid mig ropade:
- Fy fan vad jag HATAR dig!
Jag hajade till. Spelaren var bara några meter bort – han hade hört vad som sagts, lika tydligt som om någon ropat samma sak åt honom i ett lunchrum eller en affär.
När matchen gick vidare vände sig killen mot mig, han märkte att jag hade reagerat.
− Ja vadå, hatar du honom inte då?
Och det var då jag insåg det. Jag var en dålig supporter. Eller åtminstone en omodern. För inte tusan kunde jag hata en människa för att han bar en tröja som inte var gul.
Under de där åren var jag en passionerad supporter. Jag levde för matcherna och stod alltid i klacken. Seger eller förlust styrde mitt humör dagarna efter. Och naturligtvis upplevde jag en stark rivalitet under spelets gång – det var ju match, tävling. Men hat? Nej, det gick inte att förstå.
Hat är förstås en legitim mänsklig känsla i vissa situationer, och ibland kan hatet även ha sin plats på en idrottsläktare. Det är klart att den tjeckoslovakiska publiken hatade det sovjetiska ishockeylandslaget vid VM i Prag 1972. Det var ju bara några år efter Sovjetunionens invasion. Det var på riktigt. Det var något helt annat än detta pinsamma, konstruerade hat som vi ser inom svensk fotboll idag.
Fotbollssupportrar brukar hävda att det inte finns någon kärlek utan hat. Eftersom de säger sig älska sitt lag måste de ha ett annat lag att hata, det är oundvikligt.
Men det är inte sant. Hat är den feges undanflykt. Hat är för latmaskar som inte kan eller vågar inse vidden av verklig kärlek − den som gör hela världen vacker oavsett vilket fotbollsslag som råkar vinna.
En solig höstdag i Borås i slutet av 1970-talet insåg jag att jag var en dålig fotbollssupporter.
Jag stod som vanligt på J-läktaren på Ryavallen med gulsvart halsduk och en egenhändigt sydd Elfsborgsflagga, som en del av en tapper liten hejaklack. Jag var 13-14 år, Elfsborg mötte Landskrona Bois.
(Vad gäller fotbollslag fanns aldrig något val. Jag är uppväxt i Borås och pappa tog med mig på matcherna redan när jag var liten. Numera inser jag vilken tur jag haft. Jag trodde länge att alla fotbollslag strävade efter att spela vacker, vägvinnande fotboll längs marken, som Elfsborg. Med tiden förstod jag att det inte alls var så. I Göteborg har det ju till exempel inte funnits ett spelande lag sedan ... sedan ... ja, när? Öis under Erik Hamrén, kanske?)
Landskrona fick ett inkast och en av deras spelare sprang ut och hämtade bollen på löparbanan. Det var precis nedanför vår sektion. En kille bredvid mig ropade:
- Fy fan vad jag HATAR dig!
Jag hajade till. Spelaren var bara några meter bort – han hade hört vad som sagts, lika tydligt som om någon ropat samma sak åt honom i ett lunchrum eller en affär.
När matchen gick vidare vände sig killen mot mig, han märkte att jag hade reagerat.
− Ja vadå, hatar du honom inte då?
Och det var då jag insåg det. Jag var en dålig supporter. Eller åtminstone en omodern. För inte tusan kunde jag hata en människa för att han bar en tröja som inte var gul.
Under de där åren var jag en passionerad supporter. Jag levde för matcherna och stod alltid i klacken. Seger eller förlust styrde mitt humör dagarna efter. Och naturligtvis upplevde jag en stark rivalitet under spelets gång – det var ju match, tävling. Men hat? Nej, det gick inte att förstå.
Hat är förstås en legitim mänsklig känsla i vissa situationer, och ibland kan hatet även ha sin plats på en idrottsläktare. Det är klart att den tjeckoslovakiska publiken hatade det sovjetiska ishockeylandslaget vid VM i Prag 1972. Det var ju bara några år efter Sovjetunionens invasion. Det var på riktigt. Det var något helt annat än detta pinsamma, konstruerade hat som vi ser inom svensk fotboll idag.
Fotbollssupportrar brukar hävda att det inte finns någon kärlek utan hat. Eftersom de säger sig älska sitt lag måste de ha ett annat lag att hata, det är oundvikligt.
Men det är inte sant. Hat är den feges undanflykt. Hat är för latmaskar som inte kan eller vågar inse vidden av verklig kärlek − den som gör hela världen vacker oavsett vilket fotbollsslag som råkar vinna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)