(Publicerad i GP onsdag 8 juni 2011)
För några veckor sedan tog jag tåget till Stockholm. Jag gick från Centralen till det stora förlagshuset på Sveavägen med manuset till min nya roman under armen.
Ingen behöver förstås bära med sig ett fysiskt manus längre, men jag gillade helt enkelt känslan. Jag hade bundit om pappersbunten med lite olikfärgade garntrådar som jag hittat i barnens pyssellåda. Det var en fin stund när jag klev in i foajén på Sveavägen med manusbunten i handen.
På förlaget var alla glada. På kvällen blev jag bjuden på middag. Familjen Lagercrantz var där.
Så, häromdagen, ringde förlaget. De hade nu läst manuset. Och de gillade det inte alls. Hade inte gripits det minsta av huvudpersonernas, som jag tyckte, fängslande öden. Som det såg ut nu var det inte ens nära en utgivning.
När jag lade på luren var jag iskall inombords.
Varför skriver man? Om jag för min del ska svara i ett ord så är det: frihet.
Som ung ville jag bort från väckarklockor och själlösa rutiner. Jag ville slippa de tunga jobb jag hade: lyften i långvården, trappspringet som brevbärare. Jag ville sitta på boulevarderna med ett glas och en anteckningsbok. Och jag trodde att jag hade något att bidra med.
Men allt man tror som ung är fel. Få yrken är så tunga som författarens, även rent fysiskt. Herregud, vad man får slita för att det ska bli bra.
Och friheten? Nej, ingen är så ofri som en författare. Man är helt beroende av
publiken, medierna, kritiken, förlaget. Man är i händerna på krafter som man inte styr själv.
Har förlaget fel om den här boken? Är den egentligen ett mästerverk? Tja, om jag säger så här: jag har samarbetat med min redaktör i över tio år och litar fullkomligt på henne. När hon säger att det inte håller, så gör det antagligen inte det.
Hon säger också att boken kan gå att rädda om man gör om den från grunden.
Säg att du har bakat en sockerkaka. När du tar ut den ur ugnen doftar den i ditt tycke underbart. Så kommer någon och säger: nädu, det där duger inte, förvandla tillbaka kakan till ägg, mjöl, socker, bakpulver och så vidare, och börja sedan om igen. Precis så enkelt är det att bygga om en roman.
Det handlar om flera års arbete till, förutom de som redan är nedlagda. Och även om jag bakar om texten finns inga garantier för att förlaget ska gilla den nya versionen.
Det är inte så länge sedan som Aftonbladet skrev om min förra bok att den var en ”stor roman”. Kändes fint. Kändes som att det hade lönat sig att skriva seriöst i alla dessa år, som att jag hade nått upp till en viss nivå.
Det hade jag inte. Man uppnår aldrig något. I varje ögonblick står livet och väger. Ibland är det underbart att veta det, ibland inte.
