(Publicerad i GP onsdag 21 december)
På morgonen när jag skulle skära itu en apelsin på mitten för att kunna pressa den till juice, slant kniven och jag skar mig i vänster pekfinger − en sådan där löjlig skada som man helst inte vill berätta om för någon. Jag satte på ett plåster. På skärbrädan blandades blod och apelsinsaft.
På jobbet några timmar senare körde jag fast på en rimmad vers som ingår i den bok jag håller på att översätta (en samling essäer och artiklar av amerikanen Jonathan Franzen).
Det är en ganska larvig Alla hjärtans dag-vers som bygger på en ordvits. Diktjaget önskar att hon vore a little rock, en liten sten, för då kunde hon en vacker dag växa upp och bli a little boulder. Här finns en dubbelmening: boulder betyder stenblock, men uttalas på samma sätt som bolder, djärvare. Och detta är just poängen: om hon vore lite djärvare skulle hon våga be den pojke hon beundrar om en dejt.
Jag skakade på huvudet – hur i all världen skulle jag kunna göra svenska av det?
För att få fart på hjärnan bestämde jag mig för att gå en sväng. Men först bytte jag plåster. Mitt lilla sår var förvånansvärt djupt och hade blött igenom det första.
Nere på gatan mötte jag den gamla tanten i grön basker med sin hund, en cavalier king charles spaniel. Själv tog jag en runda i Slottsskogen och satte mig sedan på ett kafé.
Medan jag smuttade på kaffet såg jag hur kaféinnehavaren ställde ut en skål med vatten utanför entrén. Strax kom tanten i den gröna baskern förbi med sin hund. Hon lät hunden dricka och vinkade glatt in mot kafét. När hon hade gått tog innehavaren bort skålen igen.
Jag hade sett den där tanten massvis av gånger, och jag hade ofta suttit på det här kafét. Men aldrig hade jag anat att det fanns ett samband mellan dem.
Jag funderade: kunde man få till något med yngre och äldre stenåldern, tro? Eller kunde man ha en liten sten som ville växa upp till ”en riktig klippa”? Där fanns ju faktiskt en dubbelmening som kanske skulle gå att använda.
På kvällen när jag lade mig i sängen bredvid min fru dunkade det lätt i det skadade fingret. Jag tänkte på kaféinnehavaren som ställde ut vatten speciellt åt tanten och hennes hund, och jag tänkte på hur sjutton jag skulle kunna få min lilla vers att rimma.
Men det sista jag tänkte innan jag somnade var: i natt ska jag läka mitt sår.
torsdag 22 december 2011
onsdag 23 november 2011
Först kommer metoden, sedan rättfärdigandet
(Publicerad i Göteborgs-Posten onsdag 23 november)
Vi är många som har följt programmet ”Barn till varje pris?” som har gått i SVT under hösten. Där har par och enskilda berättat om sin barnlängtan, och vi har fått en provkarta på de många metoder som idag finns för att åtgärda ofrivillig barnlöshet.
För att ta några exempel: Vi har sett ett par som låter en indisk surrogatmamma föda deras barn mot en ersättning på 40 000 kronor, en 22-årig kvinna som skaffar barn på klinik i Danmark eftersom hon inte vill vänta på en lämplig far och en mamma som har fyra söner och anser att hon borde ha rätt att välja en flicka nästa gång.
Programmet har utmanat många av mina åsikter, men jag skriver inte det här för att ha synpunkter på andras val. För min fru och mig gick det lätt att få barn på det gamla vanliga sättet. Vilka metoder vi hade varit beredda att ta till om det hade krånglat kan jag inte svara på.
Men jag tänker på två saker. Det ena är hur omöjligt det är att skilja natur från kultur i dagens värld. I programmet skildras barnlängtan som en stark biologisk drift – men denna drift kan bara tillfredsställas med alltmer komplicerad teknik: äggdonationer, embryoadoption och annat. Utan dessa onaturliga metoder, ingen naturlig lycka, tycks det.
Det andra jag tänker på är ett citat som jag stötte på för länge sedan. Jag minns inte upphovspersonen – Världens gång-läsarna får gärna hjälpa mig − och jag citerar här fritt ur minnet: ”Vi hyser i de flesta fall inte en åsikt emedan vi har blivit övertygade om att den är välgrundad, utan emedan vi hyser en åsikt försöker vi övertyga oss om att den är välgrundad.”
Jag minns att jag tyckte att det var lite väl krasst uttryckt. Men nu vet jag inte längre.
Om det hållits en folkomröstning för 50 år sedan, skulle vi då ha sagt ja till alla de här nya metoderna för att skaffa barn? Jag tvivlar på det.
Men när metoderna väl finns och man själv står där som barnlös, hur ska man då kunna säga nej? Och med beslutet redan fattat börjar sökandet efter goda argument för det.
Nästa steg är utan tvivel att vi kan välja inte bara kön på våra ofödda barn utan även olika begåvningar, som musikalitet, studiebegåvning och atletisk förmåga.
Vad anser vi om sådana val idag? Vad anser vi om 50 år?
Först kommer metoden, sedan rättfärdigandet av den.
Ett är i alla fall säkert: barnen är lika naturliga hur de än kommer till.
Vi är många som har följt programmet ”Barn till varje pris?” som har gått i SVT under hösten. Där har par och enskilda berättat om sin barnlängtan, och vi har fått en provkarta på de många metoder som idag finns för att åtgärda ofrivillig barnlöshet.
För att ta några exempel: Vi har sett ett par som låter en indisk surrogatmamma föda deras barn mot en ersättning på 40 000 kronor, en 22-årig kvinna som skaffar barn på klinik i Danmark eftersom hon inte vill vänta på en lämplig far och en mamma som har fyra söner och anser att hon borde ha rätt att välja en flicka nästa gång.
Programmet har utmanat många av mina åsikter, men jag skriver inte det här för att ha synpunkter på andras val. För min fru och mig gick det lätt att få barn på det gamla vanliga sättet. Vilka metoder vi hade varit beredda att ta till om det hade krånglat kan jag inte svara på.
Men jag tänker på två saker. Det ena är hur omöjligt det är att skilja natur från kultur i dagens värld. I programmet skildras barnlängtan som en stark biologisk drift – men denna drift kan bara tillfredsställas med alltmer komplicerad teknik: äggdonationer, embryoadoption och annat. Utan dessa onaturliga metoder, ingen naturlig lycka, tycks det.
Det andra jag tänker på är ett citat som jag stötte på för länge sedan. Jag minns inte upphovspersonen – Världens gång-läsarna får gärna hjälpa mig − och jag citerar här fritt ur minnet: ”Vi hyser i de flesta fall inte en åsikt emedan vi har blivit övertygade om att den är välgrundad, utan emedan vi hyser en åsikt försöker vi övertyga oss om att den är välgrundad.”
Jag minns att jag tyckte att det var lite väl krasst uttryckt. Men nu vet jag inte längre.
Om det hållits en folkomröstning för 50 år sedan, skulle vi då ha sagt ja till alla de här nya metoderna för att skaffa barn? Jag tvivlar på det.
Men när metoderna väl finns och man själv står där som barnlös, hur ska man då kunna säga nej? Och med beslutet redan fattat börjar sökandet efter goda argument för det.
Nästa steg är utan tvivel att vi kan välja inte bara kön på våra ofödda barn utan även olika begåvningar, som musikalitet, studiebegåvning och atletisk förmåga.
Vad anser vi om sådana val idag? Vad anser vi om 50 år?
Först kommer metoden, sedan rättfärdigandet av den.
Ett är i alla fall säkert: barnen är lika naturliga hur de än kommer till.
onsdag 26 oktober 2011
Allt ska de ha
(Publicerat i GP onsdag 26 oktober)
I en hemlig timme mellan eftermiddag och kväll, medan det sakta skymde utanför, satt jag på en bar nära Chapmans Torg i Majorna.
Den frid jag hoppats på stördes dock av en ganska ung man i randig skjorta vid bordet bredvid. Han lade högljutt ut texten om än det ena, än det andra, medan hans sällskap – en kvinna som uppenbarligen var hans fru och en manlig kompis – hummade och nickade beundrande åt allt han sa.
Vad mannen talade allra mest om var sin heta längtan efter att bli prenumerant på tidningen Connoisseur.
Detta är inte vilken tidning som helst. Connoisseur går endast ut till svenskar som har en årsinkomst på minst 1,2 miljoner kronor. Dessa rika människor får tidningen gratis, ingen annan tillåts prenumerera på den.
- Jag var så otroligt nära förra året, det fattades bara hundra tusen. Jag ska säga till revisorn att göra ett annat upplägg på deklarationen i år, för nu ska jag ha den. Nicke fick den förra året, det vet ni, va?
Så långt var det illa nog – jag var helt ointresserad av att lyssna på en ung strebers ambitioner om att tjäna ännu mer pengar än han redan gjorde. Men det skulle bli värre ändå. Efter en stund förstod jag nämligen att randiga skjortan och hans fru var nyinflyttade i kvarteret.
Jag rös där jag satt.
Jo, jag vet att allt förändras, och storstäder mest av allt. Jag har själv sett Haga gå från förfallet proggnäste till uppsnofsade shoppingkulisser. Jag har sett utdömda adresser på Långgatorna – som för tjugo år sedan inhyste sunkiga svartklubbar där jag tillbringade alltför många nätter – förvandlas till svindyra bostadsrätter.
Så är det, allt är i rörelse. Men Majorna. Här har det funnits plats för snedseglare och udda typer. Här har hyrorna varit så pass låga att ensamstående föräldrar kunnat hanka sig fram. Här finns småbutiker och arbetarkaféer kvar, här är tempot lite lägre, här kan alternativkulturen andas. Jag hamnade här av en slump i slutet av 90-talet – i Kungsladugård, för att vara exakt – och kände mig hemma från första dagen.
För femton år sedan skulle människor som drömmer om att få tidningen Connoisseur inte ens ha sneglat åt Chapmans Torg. Nu vill de ha det här också. Allt ska de ha.
Randiga skjortan pladdrade på, och jag flydde ut i mörkret och blåsten på Karl Johansgatan. Måtte det åtminstone gå långsamt, tänkte jag. Måtte Majorna få finnas kvar några år till.
I en hemlig timme mellan eftermiddag och kväll, medan det sakta skymde utanför, satt jag på en bar nära Chapmans Torg i Majorna.
Den frid jag hoppats på stördes dock av en ganska ung man i randig skjorta vid bordet bredvid. Han lade högljutt ut texten om än det ena, än det andra, medan hans sällskap – en kvinna som uppenbarligen var hans fru och en manlig kompis – hummade och nickade beundrande åt allt han sa.
Vad mannen talade allra mest om var sin heta längtan efter att bli prenumerant på tidningen Connoisseur.
Detta är inte vilken tidning som helst. Connoisseur går endast ut till svenskar som har en årsinkomst på minst 1,2 miljoner kronor. Dessa rika människor får tidningen gratis, ingen annan tillåts prenumerera på den.
- Jag var så otroligt nära förra året, det fattades bara hundra tusen. Jag ska säga till revisorn att göra ett annat upplägg på deklarationen i år, för nu ska jag ha den. Nicke fick den förra året, det vet ni, va?
Så långt var det illa nog – jag var helt ointresserad av att lyssna på en ung strebers ambitioner om att tjäna ännu mer pengar än han redan gjorde. Men det skulle bli värre ändå. Efter en stund förstod jag nämligen att randiga skjortan och hans fru var nyinflyttade i kvarteret.
Jag rös där jag satt.
Jo, jag vet att allt förändras, och storstäder mest av allt. Jag har själv sett Haga gå från förfallet proggnäste till uppsnofsade shoppingkulisser. Jag har sett utdömda adresser på Långgatorna – som för tjugo år sedan inhyste sunkiga svartklubbar där jag tillbringade alltför många nätter – förvandlas till svindyra bostadsrätter.
Så är det, allt är i rörelse. Men Majorna. Här har det funnits plats för snedseglare och udda typer. Här har hyrorna varit så pass låga att ensamstående föräldrar kunnat hanka sig fram. Här finns småbutiker och arbetarkaféer kvar, här är tempot lite lägre, här kan alternativkulturen andas. Jag hamnade här av en slump i slutet av 90-talet – i Kungsladugård, för att vara exakt – och kände mig hemma från första dagen.
För femton år sedan skulle människor som drömmer om att få tidningen Connoisseur inte ens ha sneglat åt Chapmans Torg. Nu vill de ha det här också. Allt ska de ha.
Randiga skjortan pladdrade på, och jag flydde ut i mörkret och blåsten på Karl Johansgatan. Måtte det åtminstone gå långsamt, tänkte jag. Måtte Majorna få finnas kvar några år till.
måndag 3 oktober 2011
Ett fiskben i halsen
(Publicerad på Världens gång i GP 1 oktober 2011)
Jag panerade koljafiléerna i ägg och ströbröd och stekte dem i smör tills de var färdiga, men inte en sekund längre. Potatismoset var redan framställt på bordet i en ångande kastrull, liksom hemlagad lingonsylt samt muskotnöt och rivjärn. Jag ropade på familjen att komma och äta
Det är en särskild glädje att servera mat som alla tycker om, så att man slipper gnäll och protester och bara kan njuta av att se hur alla tar för sig. I vår familj är panerad fisk med potatismos och lingon just sådan mat.
Själv tog jag genast till mig en av de tjockaste fiskbitarna, en sådan där som är maximalt saftig och aningen, aningen rå längst in – det är nämligen så vist ordnat att barnen föredrar de tunna, genomstekta bitarna. Jag tuggade och mumsade och njöt och sedan … ja, sedan svalde jag ju. Och jag kände genast hur ett fiskben satte sig på tvären i halsen.
Det verkade som en bagatell först. Jag sköljde med vatten, prövade med att äta morot, knäckebröd, äpple. Benet satt där det satt. Så småningom blev det obehagligt, och efter kontakt med sjukvårdsupplysningen tog jag en taxi till akuten. Taxichauffören menade att han lätt skulle kunna lösa problemet med hjälp av heimlichmanövern. Jag avböjde.
Men det var inte alls det här jag skulle berätta egentligen. Det är varken koljan, fiskbenet, eller heimlichmanövern jag vill säga något om.
Det är om känslan efteråt.
Känslan efter att läkaren hade plockat ut benet med något som liknade en lång grilltång. Efter att han hade visat upp det och jag generat hade mumlat något om att: ”Ja, det var säkert inte så allvarligt, det hade väl lossnat snart.” På vilket han hade svarat: ”Nä du, det här hade du dött av om du inte fått bort det.”
När jag gick ut i den mörka kvällen för att ta spårvagnen hem mådde jag precis som vanligt. Det kliade inte ens i halsen. Inget hade hänt. Samtidigt läkarens ord: ”Det där hade du dött av.”
Om jag åtminstone varit gipsad eller blåslagen. Så att det funnits något att visa upp, något att göra en story av. Hur ska man kunna förstå något som det inte går att göra en historia av?
Jag kände mig lurad på en sorts existentiell bävan. Mitt liv var räddat − men på ett så förbannat banalt sätt!
Nästa dag tog jag med en portion överbliven kolja till jobbet. Den smakade bra även mikrad, även om det förstås inte kan jämföras med nystekt.
Jag panerade koljafiléerna i ägg och ströbröd och stekte dem i smör tills de var färdiga, men inte en sekund längre. Potatismoset var redan framställt på bordet i en ångande kastrull, liksom hemlagad lingonsylt samt muskotnöt och rivjärn. Jag ropade på familjen att komma och äta
Det är en särskild glädje att servera mat som alla tycker om, så att man slipper gnäll och protester och bara kan njuta av att se hur alla tar för sig. I vår familj är panerad fisk med potatismos och lingon just sådan mat.
Själv tog jag genast till mig en av de tjockaste fiskbitarna, en sådan där som är maximalt saftig och aningen, aningen rå längst in – det är nämligen så vist ordnat att barnen föredrar de tunna, genomstekta bitarna. Jag tuggade och mumsade och njöt och sedan … ja, sedan svalde jag ju. Och jag kände genast hur ett fiskben satte sig på tvären i halsen.
Det verkade som en bagatell först. Jag sköljde med vatten, prövade med att äta morot, knäckebröd, äpple. Benet satt där det satt. Så småningom blev det obehagligt, och efter kontakt med sjukvårdsupplysningen tog jag en taxi till akuten. Taxichauffören menade att han lätt skulle kunna lösa problemet med hjälp av heimlichmanövern. Jag avböjde.
Men det var inte alls det här jag skulle berätta egentligen. Det är varken koljan, fiskbenet, eller heimlichmanövern jag vill säga något om.
Det är om känslan efteråt.
Känslan efter att läkaren hade plockat ut benet med något som liknade en lång grilltång. Efter att han hade visat upp det och jag generat hade mumlat något om att: ”Ja, det var säkert inte så allvarligt, det hade väl lossnat snart.” På vilket han hade svarat: ”Nä du, det här hade du dött av om du inte fått bort det.”
När jag gick ut i den mörka kvällen för att ta spårvagnen hem mådde jag precis som vanligt. Det kliade inte ens i halsen. Inget hade hänt. Samtidigt läkarens ord: ”Det där hade du dött av.”
Om jag åtminstone varit gipsad eller blåslagen. Så att det funnits något att visa upp, något att göra en story av. Hur ska man kunna förstå något som det inte går att göra en historia av?
Jag kände mig lurad på en sorts existentiell bävan. Mitt liv var räddat − men på ett så förbannat banalt sätt!
Nästa dag tog jag med en portion överbliven kolja till jobbet. Den smakade bra även mikrad, även om det förstås inte kan jämföras med nystekt.
onsdag 31 augusti 2011
Mitt skal är knäckt sedan länge
(Publicerad i GP onsdag 31 augusti 2011)
Sorg är en så stor känsla att man måste bli vuxen för att den ska få plats i en.
Jag var på några begravningar som barn. Äldre släktingar. Jag iakttog noga allt som hände, studerade prästen, gästerna, hur pratet gick vid kaffet efteråt. Att se vuxna människor gråta skrämde mig. Själv var jag alldeles tom och blank inombords. Försiktigt petade jag bort leverpastejen och saltgurkan från landgången.
Inte ens när mormor dog visste jag hur jag skulle härbärgera sorgen, trots att jag älskade henne mycket och jag hade hunnit bli så pass gammal som 15. Jag stod vid kanten av hennes grav och svajade. Livet hade inte knäckt mitt skal än, jag var fortfarande kvar i en sorts stumhet. Jag kunde inte se vad döden hade med mig att göra.
Upplevelsen av förlust kan förstås finnas hos minsta barn. Men själva sörjandet och dess uttryck, det är det man lär sig först med åren.
Ett spädbarn kan inte skilja ens på de enklaste känslor. Babyn vet inte om den är hungrig, sömnig eller har svid i ljumskvecken. Den vet bara att något är fel och har bara ett sätt att uttrycka obehaget på: att skrika.
Med tiden lär sig barnet att sortera känslorna och att rymma dem utan rädsla. Aha, det där är hunger, och det där är sveda. Ingen fara. Det går att bota med en macka eller lite salva. Ju äldre barnet blir, desto komplexare känslor lär det sig hantera.
Jag kan bara tala för mig själv. Under årens lopp har jag gjort mina förluster, som alla andra. Några gånger har jag även upplevt min egen kropps stora bräcklighet. Till slut har jag kunnat se: aha, det där är sorg. Det är inte samma sak som frustration, ensamhet, leda eller allmän nedstämdhet. Och när en känsla går att skilja ut på det viset, då går den också att få plats med och hantera. Det är min erfarenhet.
Numera är mitt skal knäckt sedan länge. Livet har brutit in i mig med sin fulla, skoningslösa kraft. Jag vet numera vad döden har med mig att göra.
I somras stod jag åter vid en nära anhörigs grav. Det var barn med på begravningen. Kanske skrämdes de av att se en vuxen människa gråta.
Sorg är en så stor känsla att man måste bli vuxen för att den ska få plats i en.
Jag var på några begravningar som barn. Äldre släktingar. Jag iakttog noga allt som hände, studerade prästen, gästerna, hur pratet gick vid kaffet efteråt. Att se vuxna människor gråta skrämde mig. Själv var jag alldeles tom och blank inombords. Försiktigt petade jag bort leverpastejen och saltgurkan från landgången.
Inte ens när mormor dog visste jag hur jag skulle härbärgera sorgen, trots att jag älskade henne mycket och jag hade hunnit bli så pass gammal som 15. Jag stod vid kanten av hennes grav och svajade. Livet hade inte knäckt mitt skal än, jag var fortfarande kvar i en sorts stumhet. Jag kunde inte se vad döden hade med mig att göra.
Upplevelsen av förlust kan förstås finnas hos minsta barn. Men själva sörjandet och dess uttryck, det är det man lär sig först med åren.
Ett spädbarn kan inte skilja ens på de enklaste känslor. Babyn vet inte om den är hungrig, sömnig eller har svid i ljumskvecken. Den vet bara att något är fel och har bara ett sätt att uttrycka obehaget på: att skrika.
Med tiden lär sig barnet att sortera känslorna och att rymma dem utan rädsla. Aha, det där är hunger, och det där är sveda. Ingen fara. Det går att bota med en macka eller lite salva. Ju äldre barnet blir, desto komplexare känslor lär det sig hantera.
Jag kan bara tala för mig själv. Under årens lopp har jag gjort mina förluster, som alla andra. Några gånger har jag även upplevt min egen kropps stora bräcklighet. Till slut har jag kunnat se: aha, det där är sorg. Det är inte samma sak som frustration, ensamhet, leda eller allmän nedstämdhet. Och när en känsla går att skilja ut på det viset, då går den också att få plats med och hantera. Det är min erfarenhet.
Numera är mitt skal knäckt sedan länge. Livet har brutit in i mig med sin fulla, skoningslösa kraft. Jag vet numera vad döden har med mig att göra.
I somras stod jag åter vid en nära anhörigs grav. Det var barn med på begravningen. Kanske skrämdes de av att se en vuxen människa gråta.
fredag 19 augusti 2011
Kaprifolen gör som den vill
(Publicerad i GP 7 augusti 2011)
På sommaren jobbar jag mycket med uppfostran. Jag lär växtligheten att fatta skillnaden mellan natur och kultur.
Det är ett sjå, tro mig.
Vår sommarstuga på Orust har till stor del skogstomt. Men där finns också en bit som är gräsmatta. Gränsen skog/gräsmatta är mycket tydligt dragen. Det är viktigt med tydliga regler.
Där till vänster, säger jag till växterna, råder natur. Där får ni växa som ni vill. Men här till höger råder kultur. Här bestämmer jag. Här vill jag ha halvdecimeterhöga grässtrån, inget annat.
Tydligt och lättfattligt, eller hur? Dessutom har jag ett utmärkt pedagogiskt verktyg till min hjälp: en gräsklippare.
Men tror ni grönskan fattar? Inte då.
Det räcker att jag är borta några dagar för att gränsen ska börja se suddig ut. Små tall- och björkskott sticker upp ur gräset. Kottar och avbrutna grenar ligger hur som helst. Och själva gräset har blivit tovigt och ovårdat.
Jag förklarar lugnt och sakligt en gång till. Där natur. Här kultur. Okej?
Men det är egentligen ännu mer komplicerat än så. För tråkigt nog behöver även själva naturen uppfostras.
I skogen kring vår stuga växer bland annat vildkaprifol. En underbar växt förstås. Blommornas doft i sommarnatten överträffar det mesta.
Men kaprifolen sprider sig okontrollerat. Den kväver andra växter. Som exempelvis de blåbärssnår som växer på tomten. Dessa vill jag till varje pris ha kvar: det är en fantastisk lyx att kunna tassa ut barfota och plocka färska blåbär till yoghurten på morgnarna.
Alltså förmanar jag kaprifolen: Åt det hållet kan du växa. Men inte åt andra. Blåbär här, kaprifol där, så ska det se ut i naturen. Inget jäkla kaos.
Och så visar jag häcksaxen för kaprifolen, för att den ska fatta att jag menar allvar.
Men inte ens hot hjälper. Kaprifolen gör som den vill. Jag klipper, den kommer tillbaka, på nätterna kväver den blåbärsbuske efter blåbärsbuske.
Jag är en tålmodig pedagog, men frågan är om inte naturen är obildbar.
På sommaren jobbar jag mycket med uppfostran. Jag lär växtligheten att fatta skillnaden mellan natur och kultur.
Det är ett sjå, tro mig.
Vår sommarstuga på Orust har till stor del skogstomt. Men där finns också en bit som är gräsmatta. Gränsen skog/gräsmatta är mycket tydligt dragen. Det är viktigt med tydliga regler.
Där till vänster, säger jag till växterna, råder natur. Där får ni växa som ni vill. Men här till höger råder kultur. Här bestämmer jag. Här vill jag ha halvdecimeterhöga grässtrån, inget annat.
Tydligt och lättfattligt, eller hur? Dessutom har jag ett utmärkt pedagogiskt verktyg till min hjälp: en gräsklippare.
Men tror ni grönskan fattar? Inte då.
Det räcker att jag är borta några dagar för att gränsen ska börja se suddig ut. Små tall- och björkskott sticker upp ur gräset. Kottar och avbrutna grenar ligger hur som helst. Och själva gräset har blivit tovigt och ovårdat.
Jag förklarar lugnt och sakligt en gång till. Där natur. Här kultur. Okej?
Men det är egentligen ännu mer komplicerat än så. För tråkigt nog behöver även själva naturen uppfostras.
I skogen kring vår stuga växer bland annat vildkaprifol. En underbar växt förstås. Blommornas doft i sommarnatten överträffar det mesta.
Men kaprifolen sprider sig okontrollerat. Den kväver andra växter. Som exempelvis de blåbärssnår som växer på tomten. Dessa vill jag till varje pris ha kvar: det är en fantastisk lyx att kunna tassa ut barfota och plocka färska blåbär till yoghurten på morgnarna.
Alltså förmanar jag kaprifolen: Åt det hållet kan du växa. Men inte åt andra. Blåbär här, kaprifol där, så ska det se ut i naturen. Inget jäkla kaos.
Och så visar jag häcksaxen för kaprifolen, för att den ska fatta att jag menar allvar.
Men inte ens hot hjälper. Kaprifolen gör som den vill. Jag klipper, den kommer tillbaka, på nätterna kväver den blåbärsbuske efter blåbärsbuske.
Jag är en tålmodig pedagog, men frågan är om inte naturen är obildbar.
Hat är den feges undanflykt
(Publicerad i GP 6 juli 2011)
En solig höstdag i Borås i slutet av 1970-talet insåg jag att jag var en dålig fotbollssupporter.
Jag stod som vanligt på J-läktaren på Ryavallen med gulsvart halsduk och en egenhändigt sydd Elfsborgsflagga, som en del av en tapper liten hejaklack. Jag var 13-14 år, Elfsborg mötte Landskrona Bois.
(Vad gäller fotbollslag fanns aldrig något val. Jag är uppväxt i Borås och pappa tog med mig på matcherna redan när jag var liten. Numera inser jag vilken tur jag haft. Jag trodde länge att alla fotbollslag strävade efter att spela vacker, vägvinnande fotboll längs marken, som Elfsborg. Med tiden förstod jag att det inte alls var så. I Göteborg har det ju till exempel inte funnits ett spelande lag sedan ... sedan ... ja, när? Öis under Erik Hamrén, kanske?)
Landskrona fick ett inkast och en av deras spelare sprang ut och hämtade bollen på löparbanan. Det var precis nedanför vår sektion. En kille bredvid mig ropade:
- Fy fan vad jag HATAR dig!
Jag hajade till. Spelaren var bara några meter bort – han hade hört vad som sagts, lika tydligt som om någon ropat samma sak åt honom i ett lunchrum eller en affär.
När matchen gick vidare vände sig killen mot mig, han märkte att jag hade reagerat.
− Ja vadå, hatar du honom inte då?
Och det var då jag insåg det. Jag var en dålig supporter. Eller åtminstone en omodern. För inte tusan kunde jag hata en människa för att han bar en tröja som inte var gul.
Under de där åren var jag en passionerad supporter. Jag levde för matcherna och stod alltid i klacken. Seger eller förlust styrde mitt humör dagarna efter. Och naturligtvis upplevde jag en stark rivalitet under spelets gång – det var ju match, tävling. Men hat? Nej, det gick inte att förstå.
Hat är förstås en legitim mänsklig känsla i vissa situationer, och ibland kan hatet även ha sin plats på en idrottsläktare. Det är klart att den tjeckoslovakiska publiken hatade det sovjetiska ishockeylandslaget vid VM i Prag 1972. Det var ju bara några år efter Sovjetunionens invasion. Det var på riktigt. Det var något helt annat än detta pinsamma, konstruerade hat som vi ser inom svensk fotboll idag.
Fotbollssupportrar brukar hävda att det inte finns någon kärlek utan hat. Eftersom de säger sig älska sitt lag måste de ha ett annat lag att hata, det är oundvikligt.
Men det är inte sant. Hat är den feges undanflykt. Hat är för latmaskar som inte kan eller vågar inse vidden av verklig kärlek − den som gör hela världen vacker oavsett vilket fotbollsslag som råkar vinna.
En solig höstdag i Borås i slutet av 1970-talet insåg jag att jag var en dålig fotbollssupporter.
Jag stod som vanligt på J-läktaren på Ryavallen med gulsvart halsduk och en egenhändigt sydd Elfsborgsflagga, som en del av en tapper liten hejaklack. Jag var 13-14 år, Elfsborg mötte Landskrona Bois.
(Vad gäller fotbollslag fanns aldrig något val. Jag är uppväxt i Borås och pappa tog med mig på matcherna redan när jag var liten. Numera inser jag vilken tur jag haft. Jag trodde länge att alla fotbollslag strävade efter att spela vacker, vägvinnande fotboll längs marken, som Elfsborg. Med tiden förstod jag att det inte alls var så. I Göteborg har det ju till exempel inte funnits ett spelande lag sedan ... sedan ... ja, när? Öis under Erik Hamrén, kanske?)
Landskrona fick ett inkast och en av deras spelare sprang ut och hämtade bollen på löparbanan. Det var precis nedanför vår sektion. En kille bredvid mig ropade:
- Fy fan vad jag HATAR dig!
Jag hajade till. Spelaren var bara några meter bort – han hade hört vad som sagts, lika tydligt som om någon ropat samma sak åt honom i ett lunchrum eller en affär.
När matchen gick vidare vände sig killen mot mig, han märkte att jag hade reagerat.
− Ja vadå, hatar du honom inte då?
Och det var då jag insåg det. Jag var en dålig supporter. Eller åtminstone en omodern. För inte tusan kunde jag hata en människa för att han bar en tröja som inte var gul.
Under de där åren var jag en passionerad supporter. Jag levde för matcherna och stod alltid i klacken. Seger eller förlust styrde mitt humör dagarna efter. Och naturligtvis upplevde jag en stark rivalitet under spelets gång – det var ju match, tävling. Men hat? Nej, det gick inte att förstå.
Hat är förstås en legitim mänsklig känsla i vissa situationer, och ibland kan hatet även ha sin plats på en idrottsläktare. Det är klart att den tjeckoslovakiska publiken hatade det sovjetiska ishockeylandslaget vid VM i Prag 1972. Det var ju bara några år efter Sovjetunionens invasion. Det var på riktigt. Det var något helt annat än detta pinsamma, konstruerade hat som vi ser inom svensk fotboll idag.
Fotbollssupportrar brukar hävda att det inte finns någon kärlek utan hat. Eftersom de säger sig älska sitt lag måste de ha ett annat lag att hata, det är oundvikligt.
Men det är inte sant. Hat är den feges undanflykt. Hat är för latmaskar som inte kan eller vågar inse vidden av verklig kärlek − den som gör hela världen vacker oavsett vilket fotbollsslag som råkar vinna.
onsdag 8 juni 2011
I varje ögonblick står livet och väger
(Publicerad i GP onsdag 8 juni 2011)
För några veckor sedan tog jag tåget till Stockholm. Jag gick från Centralen till det stora förlagshuset på Sveavägen med manuset till min nya roman under armen.
Ingen behöver förstås bära med sig ett fysiskt manus längre, men jag gillade helt enkelt känslan. Jag hade bundit om pappersbunten med lite olikfärgade garntrådar som jag hittat i barnens pyssellåda. Det var en fin stund när jag klev in i foajén på Sveavägen med manusbunten i handen.
På förlaget var alla glada. På kvällen blev jag bjuden på middag. Familjen Lagercrantz var där.
Så, häromdagen, ringde förlaget. De hade nu läst manuset. Och de gillade det inte alls. Hade inte gripits det minsta av huvudpersonernas, som jag tyckte, fängslande öden. Som det såg ut nu var det inte ens nära en utgivning.
När jag lade på luren var jag iskall inombords.
Varför skriver man? Om jag för min del ska svara i ett ord så är det: frihet.
Som ung ville jag bort från väckarklockor och själlösa rutiner. Jag ville slippa de tunga jobb jag hade: lyften i långvården, trappspringet som brevbärare. Jag ville sitta på boulevarderna med ett glas och en anteckningsbok. Och jag trodde att jag hade något att bidra med.
Men allt man tror som ung är fel. Få yrken är så tunga som författarens, även rent fysiskt. Herregud, vad man får slita för att det ska bli bra.
Och friheten? Nej, ingen är så ofri som en författare. Man är helt beroende av
publiken, medierna, kritiken, förlaget. Man är i händerna på krafter som man inte styr själv.
Har förlaget fel om den här boken? Är den egentligen ett mästerverk? Tja, om jag säger så här: jag har samarbetat med min redaktör i över tio år och litar fullkomligt på henne. När hon säger att det inte håller, så gör det antagligen inte det.
Hon säger också att boken kan gå att rädda om man gör om den från grunden.
Säg att du har bakat en sockerkaka. När du tar ut den ur ugnen doftar den i ditt tycke underbart. Så kommer någon och säger: nädu, det där duger inte, förvandla tillbaka kakan till ägg, mjöl, socker, bakpulver och så vidare, och börja sedan om igen. Precis så enkelt är det att bygga om en roman.
Det handlar om flera års arbete till, förutom de som redan är nedlagda. Och även om jag bakar om texten finns inga garantier för att förlaget ska gilla den nya versionen.
Det är inte så länge sedan som Aftonbladet skrev om min förra bok att den var en ”stor roman”. Kändes fint. Kändes som att det hade lönat sig att skriva seriöst i alla dessa år, som att jag hade nått upp till en viss nivå.
Det hade jag inte. Man uppnår aldrig något. I varje ögonblick står livet och väger. Ibland är det underbart att veta det, ibland inte.
För några veckor sedan tog jag tåget till Stockholm. Jag gick från Centralen till det stora förlagshuset på Sveavägen med manuset till min nya roman under armen.
Ingen behöver förstås bära med sig ett fysiskt manus längre, men jag gillade helt enkelt känslan. Jag hade bundit om pappersbunten med lite olikfärgade garntrådar som jag hittat i barnens pyssellåda. Det var en fin stund när jag klev in i foajén på Sveavägen med manusbunten i handen.
På förlaget var alla glada. På kvällen blev jag bjuden på middag. Familjen Lagercrantz var där.
Så, häromdagen, ringde förlaget. De hade nu läst manuset. Och de gillade det inte alls. Hade inte gripits det minsta av huvudpersonernas, som jag tyckte, fängslande öden. Som det såg ut nu var det inte ens nära en utgivning.
När jag lade på luren var jag iskall inombords.
Varför skriver man? Om jag för min del ska svara i ett ord så är det: frihet.
Som ung ville jag bort från väckarklockor och själlösa rutiner. Jag ville slippa de tunga jobb jag hade: lyften i långvården, trappspringet som brevbärare. Jag ville sitta på boulevarderna med ett glas och en anteckningsbok. Och jag trodde att jag hade något att bidra med.
Men allt man tror som ung är fel. Få yrken är så tunga som författarens, även rent fysiskt. Herregud, vad man får slita för att det ska bli bra.
Och friheten? Nej, ingen är så ofri som en författare. Man är helt beroende av
publiken, medierna, kritiken, förlaget. Man är i händerna på krafter som man inte styr själv.
Har förlaget fel om den här boken? Är den egentligen ett mästerverk? Tja, om jag säger så här: jag har samarbetat med min redaktör i över tio år och litar fullkomligt på henne. När hon säger att det inte håller, så gör det antagligen inte det.
Hon säger också att boken kan gå att rädda om man gör om den från grunden.
Säg att du har bakat en sockerkaka. När du tar ut den ur ugnen doftar den i ditt tycke underbart. Så kommer någon och säger: nädu, det där duger inte, förvandla tillbaka kakan till ägg, mjöl, socker, bakpulver och så vidare, och börja sedan om igen. Precis så enkelt är det att bygga om en roman.
Det handlar om flera års arbete till, förutom de som redan är nedlagda. Och även om jag bakar om texten finns inga garantier för att förlaget ska gilla den nya versionen.
Det är inte så länge sedan som Aftonbladet skrev om min förra bok att den var en ”stor roman”. Kändes fint. Kändes som att det hade lönat sig att skriva seriöst i alla dessa år, som att jag hade nått upp till en viss nivå.
Det hade jag inte. Man uppnår aldrig något. I varje ögonblick står livet och väger. Ibland är det underbart att veta det, ibland inte.
onsdag 11 maj 2011
En ofelbar invandringspolitik!
(Publicerad i GP onsdag 11 maj 2011.)
Okej, säg att vi vill stoppa invandringen nu. Idag, genast. Det finns ju faktiskt folk som förespråkar det, somliga av dem sitter till och med i riksdagen. Så låt oss tänka tanken. Vad krävs egentligen?
Först och främst måste vi förstås göra något åt dagens snabba kommunikationer, som gör att folk kan komma hit från hela jorden.
En självklar första åtgärd blir därför att stänga av all flygtrafik till Sverige. Men många invandrare och flyktingar kommer land- eller sjövägen, så även tågtrafiken måste upphöra. Dessutom behöver vi spärra av Öresundsbron för ingående trafik och stänga alla hamnar för främmande fartyg.
Därefter har vi gränserna mot Norge och Finland. Det mest rationella är troligtvis att beväpna sjukpensionärer och arbetslösa och placera ut dem var hundrade meter.
Men tyvärr räcker nog inte detta. Se på USA – där bygger de till och med en mur längs gränsen till Mexiko, men inte tusan hjälper det. På något sätt tar sig de jäkla invandrarna igenom ändå!
Sanningen är att vi även måste göra något åt det moderna mediesamhället. Det är där problemets kärna finns.
Man tror det kanske inte, men det finns en dator med internetuppkoppling i minsta arabiska by och en TV med satellitkanaler i varje afrikansk avkrok.
Varje dag kan jordens fattiga se hur vi i den rika världen lever. Varje dag kan de på nätet och i TV studera skillnaden mellan deras levnadsstandard och vår. Det väcker en viss vrede. Det väcker vissa krav på rättvisa. Och det kan väcka en lust att själv ta sig till de rika länderna för att få en smula från vårt bord.
Alltså: internet och satellit-TV måste helt enkelt avskaffas. Det blir lite jobbigt eftersom det ju tyvärr drabbar även oss, men det måste göras. Vill vi stoppa invandringen kan vi inte ha okontrollerbar global tillgång till information – det är absolut grundläggande. Och telefoner, förresten, de måste naturligtvis också bort. Det är bara att klippa linjerna.
Återstår radio. Jag tror nog att vi kan behålla den, åtminstone så länge alla program sänds på svenska.
Egentligen låter det ju rätt mysigt. Tänk så sunt med ett samhälle där ung som gammal arbetar tillsammans i jordbruket! (Ja, för vi måste förstås odla vår egen mat om alla infartsvägar är avskurna.) Och tänk så härligt att efter en rejäl arbetsdag på potatisåkern sitta tillsammans, hela familjen, och lyssna på ett trevligt radioprogram!
Se där, det går ju! Det krävs inte så mycket egentligen. Med dessa enkla åtgärder kan vi stoppa all invandring redan idag!
Okej, säg att vi vill stoppa invandringen nu. Idag, genast. Det finns ju faktiskt folk som förespråkar det, somliga av dem sitter till och med i riksdagen. Så låt oss tänka tanken. Vad krävs egentligen?
Först och främst måste vi förstås göra något åt dagens snabba kommunikationer, som gör att folk kan komma hit från hela jorden.
En självklar första åtgärd blir därför att stänga av all flygtrafik till Sverige. Men många invandrare och flyktingar kommer land- eller sjövägen, så även tågtrafiken måste upphöra. Dessutom behöver vi spärra av Öresundsbron för ingående trafik och stänga alla hamnar för främmande fartyg.
Därefter har vi gränserna mot Norge och Finland. Det mest rationella är troligtvis att beväpna sjukpensionärer och arbetslösa och placera ut dem var hundrade meter.
Men tyvärr räcker nog inte detta. Se på USA – där bygger de till och med en mur längs gränsen till Mexiko, men inte tusan hjälper det. På något sätt tar sig de jäkla invandrarna igenom ändå!
Sanningen är att vi även måste göra något åt det moderna mediesamhället. Det är där problemets kärna finns.
Man tror det kanske inte, men det finns en dator med internetuppkoppling i minsta arabiska by och en TV med satellitkanaler i varje afrikansk avkrok.
Varje dag kan jordens fattiga se hur vi i den rika världen lever. Varje dag kan de på nätet och i TV studera skillnaden mellan deras levnadsstandard och vår. Det väcker en viss vrede. Det väcker vissa krav på rättvisa. Och det kan väcka en lust att själv ta sig till de rika länderna för att få en smula från vårt bord.
Alltså: internet och satellit-TV måste helt enkelt avskaffas. Det blir lite jobbigt eftersom det ju tyvärr drabbar även oss, men det måste göras. Vill vi stoppa invandringen kan vi inte ha okontrollerbar global tillgång till information – det är absolut grundläggande. Och telefoner, förresten, de måste naturligtvis också bort. Det är bara att klippa linjerna.
Återstår radio. Jag tror nog att vi kan behålla den, åtminstone så länge alla program sänds på svenska.
Egentligen låter det ju rätt mysigt. Tänk så sunt med ett samhälle där ung som gammal arbetar tillsammans i jordbruket! (Ja, för vi måste förstås odla vår egen mat om alla infartsvägar är avskurna.) Och tänk så härligt att efter en rejäl arbetsdag på potatisåkern sitta tillsammans, hela familjen, och lyssna på ett trevligt radioprogram!
Se där, det går ju! Det krävs inte så mycket egentligen. Med dessa enkla åtgärder kan vi stoppa all invandring redan idag!
onsdag 13 april 2011
"Jag trodde jag hade två barn, men det är nog tre"
(Publicerad i GP onsdag 13 april 2011)
Värkarna kom sent på kvällen. Vi ringde barnvakten som skulle ta hand om vår just nu sovande treåring, och när hon kom ringde vi efter taxi.
Allt var mycket lugnare än första gången. Min fru och jag var ärrade veteraner nu. Vi höll varandra i hand i baksätet.
Taxichauffören hade skönt sinne för situationen. Han blev varken stressad eller överdrivet glättig. Han verkade bara fyllas av samma högtidlighet och glädje som vi i baksätet. Vi satte kurs mot Mölndals sjukhus. Han körde inte för fort, vilket var en lättnad.
- Vilken grej ändå va, sa han vid ett rödljus. Ett nytt barn.
- Har du själv några? frågade jag.
- Om du hade träffat mig i förra veckan hade jag sagt två. Men nu måste jag nog säga tre.
Chauffören såg ut att vara i fyrtiofemårsåldern. För drygt tio år sedan, berättade han, hade han träffat kvinnan i sitt liv, och ganska snabbt hade de fått två döttrar. De bodde i hus i Utby och där trivdes de bra. Han körde egentligen mest lastbil, men ibland tröt uppdragen och då hoppade han in i taxisvängen.
För bara ett par dagar sedan hade han stått utanför Park Avenue och väntat på en körning. Han hade klivit ur bilen för att få lite luft. Då hade en kvinna som han kände igen kommit ut från hotellet. Han hade inte sett henne på tjugo år, men han såg direkt att det var hon. De hade varit ihop under en period.
- Eller ihop och ihop, sa chauffören, du vet hur det var när man var ung.
Jag sa att jag visste det.
- Vi snackade lite, det var bara kul att se henne, inget jobbigt eller så. Fast hon verkade ärligt talat lite besvärad. Hon hade nog kommit upp sig lite. Väldigt välklädd. Och naglar och ögonbryn och sånt, allt i topptrim, som det bara är när man har pengar. Det verkade som om hon väntade på någon. Och det gjorde hon också. Där kommer min son, sa hon.
- Jaha, sa jag.
- Och där kom jag själv gående. En tjugoårig jag. Jag såg mig i spegeln, jag lovar. Minus rynkor och gråa hår. Det var jag.
- Vad hände?
- Ingenting. Hon sa bara ”kul att ses”, och så gick de. Sonen kastade inte ens en blick på mig. Lika självupptagen som jag själv var i den åldern. Men, ja, jag har tydligen tre barn. Inte två som jag trodde.
Han svängde in vid entrén till BB och önskade oss lycka till. I hissen upp gick jag igenom en del gamla flickvänner. Sedan fick jag viktigare saker att tänka på. Bara två timmar senare var vi tvåbarnsföräldrar.
Värkarna kom sent på kvällen. Vi ringde barnvakten som skulle ta hand om vår just nu sovande treåring, och när hon kom ringde vi efter taxi.
Allt var mycket lugnare än första gången. Min fru och jag var ärrade veteraner nu. Vi höll varandra i hand i baksätet.
Taxichauffören hade skönt sinne för situationen. Han blev varken stressad eller överdrivet glättig. Han verkade bara fyllas av samma högtidlighet och glädje som vi i baksätet. Vi satte kurs mot Mölndals sjukhus. Han körde inte för fort, vilket var en lättnad.
- Vilken grej ändå va, sa han vid ett rödljus. Ett nytt barn.
- Har du själv några? frågade jag.
- Om du hade träffat mig i förra veckan hade jag sagt två. Men nu måste jag nog säga tre.
Chauffören såg ut att vara i fyrtiofemårsåldern. För drygt tio år sedan, berättade han, hade han träffat kvinnan i sitt liv, och ganska snabbt hade de fått två döttrar. De bodde i hus i Utby och där trivdes de bra. Han körde egentligen mest lastbil, men ibland tröt uppdragen och då hoppade han in i taxisvängen.
För bara ett par dagar sedan hade han stått utanför Park Avenue och väntat på en körning. Han hade klivit ur bilen för att få lite luft. Då hade en kvinna som han kände igen kommit ut från hotellet. Han hade inte sett henne på tjugo år, men han såg direkt att det var hon. De hade varit ihop under en period.
- Eller ihop och ihop, sa chauffören, du vet hur det var när man var ung.
Jag sa att jag visste det.
- Vi snackade lite, det var bara kul att se henne, inget jobbigt eller så. Fast hon verkade ärligt talat lite besvärad. Hon hade nog kommit upp sig lite. Väldigt välklädd. Och naglar och ögonbryn och sånt, allt i topptrim, som det bara är när man har pengar. Det verkade som om hon väntade på någon. Och det gjorde hon också. Där kommer min son, sa hon.
- Jaha, sa jag.
- Och där kom jag själv gående. En tjugoårig jag. Jag såg mig i spegeln, jag lovar. Minus rynkor och gråa hår. Det var jag.
- Vad hände?
- Ingenting. Hon sa bara ”kul att ses”, och så gick de. Sonen kastade inte ens en blick på mig. Lika självupptagen som jag själv var i den åldern. Men, ja, jag har tydligen tre barn. Inte två som jag trodde.
Han svängde in vid entrén till BB och önskade oss lycka till. I hissen upp gick jag igenom en del gamla flickvänner. Sedan fick jag viktigare saker att tänka på. Bara två timmar senare var vi tvåbarnsföräldrar.
onsdag 16 mars 2011
Allt är en soppa, inget hänger ihop
(Publicerad i GP onsdag 16 mars)
Som en roman är livet inte längre. Inte när man passerat 45 och går med stormsteg mot 50.
Romaner har i allmänhet en riktning: framåt. Erfarenheter görs, insikter vinns. Klart definierade livsåskådningar bryts mot varandra. Huvudpersonerna utvecklas på ett visst, av författaren planerat sätt.
Så ser inte min tillvaro ut längre. Jag visste en massa saker med säkerhet när jag var 20, nu tvivlar jag på rubbet – ska det föreställa utveckling? Mina barn håller på att bli stora och jag har ingen aning om vad jag kommer att göra om fem eller tio år. Jag ser ingen struktur, jag begriper mig allt mindre på världen, jag glömmer mer än jag lär.
Nej, som en roman är inte medelålderslivet. Men som en tv-serie.
En sådan där lång vindlande en med massor av sidohandlingar. En serie som en gång hade en skapare och en huvudförfattare men som nu är i händerna på otaliga avsnittsförfattare, mellanchefer och representanter för annonsörerna - alla med motstridiga intressen.
Under en period betonas en viss del av storyn, sedan kommer tittarsiffrorna in och serien får en ny inriktning. Det finns inga vackra ellipser, ingen långsam, trovärdig utveckling. Man kastas hit och dit, handlingen är nyckfull, personer förändras på ett som det verkar slumpmässigt sätt. Plötsligt blir någon liten krumelur i skymundan huvudperson i ett avsnitt - sedan glöms hon åter bort.
Säsongerna rullar på, ingen följer varje avsnitt, tittarna zappar in ibland, försvinner igen.
Någon kvalitetsgaranti ges inte. Ibland tycker man sig medverka i något som håller en viss klass, som Mad Men eller The Wire. Men oftast befinner man sig i Vita lögner eller Dallas: allt är en enda soppa, inget hänger ihop.
Detta är livet efter 45. Det är oöverblickbart och kvaliteten svajar, men det är åtminstone underhållande. Jag trivs rätt bra i min tv-serie.
Det mesta utom barnbarn och döden är avklarat. I det läget uppstår en sorts skev, konstig frihet. Jag kan göra vad fan jag vill.
Man kan lära sig slappna av och flyta med. Jag har blivit bättre på det, att slappna av.
Fast det är klart. En gång för mycket länge sedan var livet poesi. Ibland dålig poesi, ofta olycklig sådan. Men dock poesi. Allt stod på spel.
Varje dag och rad pulserade, var livsviktig.
Som en roman är livet inte längre. Inte när man passerat 45 och går med stormsteg mot 50.
Romaner har i allmänhet en riktning: framåt. Erfarenheter görs, insikter vinns. Klart definierade livsåskådningar bryts mot varandra. Huvudpersonerna utvecklas på ett visst, av författaren planerat sätt.
Så ser inte min tillvaro ut längre. Jag visste en massa saker med säkerhet när jag var 20, nu tvivlar jag på rubbet – ska det föreställa utveckling? Mina barn håller på att bli stora och jag har ingen aning om vad jag kommer att göra om fem eller tio år. Jag ser ingen struktur, jag begriper mig allt mindre på världen, jag glömmer mer än jag lär.
Nej, som en roman är inte medelålderslivet. Men som en tv-serie.
En sådan där lång vindlande en med massor av sidohandlingar. En serie som en gång hade en skapare och en huvudförfattare men som nu är i händerna på otaliga avsnittsförfattare, mellanchefer och representanter för annonsörerna - alla med motstridiga intressen.
Under en period betonas en viss del av storyn, sedan kommer tittarsiffrorna in och serien får en ny inriktning. Det finns inga vackra ellipser, ingen långsam, trovärdig utveckling. Man kastas hit och dit, handlingen är nyckfull, personer förändras på ett som det verkar slumpmässigt sätt. Plötsligt blir någon liten krumelur i skymundan huvudperson i ett avsnitt - sedan glöms hon åter bort.
Säsongerna rullar på, ingen följer varje avsnitt, tittarna zappar in ibland, försvinner igen.
Någon kvalitetsgaranti ges inte. Ibland tycker man sig medverka i något som håller en viss klass, som Mad Men eller The Wire. Men oftast befinner man sig i Vita lögner eller Dallas: allt är en enda soppa, inget hänger ihop.
Detta är livet efter 45. Det är oöverblickbart och kvaliteten svajar, men det är åtminstone underhållande. Jag trivs rätt bra i min tv-serie.
Det mesta utom barnbarn och döden är avklarat. I det läget uppstår en sorts skev, konstig frihet. Jag kan göra vad fan jag vill.
Man kan lära sig slappna av och flyta med. Jag har blivit bättre på det, att slappna av.
Fast det är klart. En gång för mycket länge sedan var livet poesi. Ibland dålig poesi, ofta olycklig sådan. Men dock poesi. Allt stod på spel.
Varje dag och rad pulserade, var livsviktig.
torsdag 17 februari 2011
I Manchester fattar de ingenting
(Publicerad i G-P onsdag 16 februari.)
I Manchester fattar de inte mycket. Jag var där nyligen och det var rent pinsamt faktiskt. De är verkligen på efterkälken jämfört med oss.
Jag tänker närmast på kollektivtrafiken.
I centrala Manchester cirkulerar tre gratisbussar. De avgår var sjätte till tionde minut och går varsin runda i centrum.
Redan här tar man sig för pannan. Gratis? Vi i Göteborg, som är lite mer utvecklade, vet ju att kollektivtrafiken ska vara så dyr som möjligt för resenären. Grundregeln är att det alltid ska vara billigare att ta bilen en viss sträcka än att åka buss eller spårvagn.
De där gratisbussarna i Manchester går till och med på söndagarna. Fast med glesare turer.
Sedan är det detta med betalningen.
En dag gick jag ombord på en busslinje som inte var gratis.
Förvirrat såg jag mig om efter någon form av elektronisk apparatur att föra någon form av elektroniskt färdbevis mot, men jag hittade inget. Generat frågade jag föraren.
- Vadå? Nej, du betalar till mig. Vart ska du?
Jag talade om det och han sa vad det kostade.
Efter det var jag så omtumlad att jag inte kunde tänka klart på flera timmar. Det här liknade ju ingenting!
En chaufför som vet vad det kostar att åka en viss sträcka? Som vänligt förklarar för en turist hur han ska göra? Och att betala med pengar? Det går ju varenda tjomme omkring med i fickorna, så enkelt ska det väl inte vara?
Om man kommer från en högre stående kultur ska man akta sig för att ge goda råd till infödingarna. De kan känna sig nedlåtande behandlade.
Efter en öl på en pub kunde jag ändå inte låta bli. I vänlig ton försökte jag informera en man ur lokalbefolkningen om några enkla grunder för kollektivtrafik. Framför allt fokuserade jag på vikten av ett högteknologiskt, gps-baserat biljettsystem som är så komplicerat att det håller alla på tårna hela tiden. Det måste också finnas inbyggda fel i systemet, annars kan folk bli liknöjda.
- Det låter väldigt dyrt, sa mannen över sitt pintglas.
- Äsch, nån halvmiljard eller så bara, sa jag.
- Hmm, sa han.
- Det finansierar ni lätt genom att lägga ner de där gratislinjerna. Det blir två flugor i en smäll.
- Hmm, sa han igen.
Jag ville gärna tro att jag hade sått ett frö. Men ärligt talat tror jag inte alls att jag nådde fram till honom.
I Manchester fattar de inte mycket. Jag var där nyligen och det var rent pinsamt faktiskt. De är verkligen på efterkälken jämfört med oss.
Jag tänker närmast på kollektivtrafiken.
I centrala Manchester cirkulerar tre gratisbussar. De avgår var sjätte till tionde minut och går varsin runda i centrum.
Redan här tar man sig för pannan. Gratis? Vi i Göteborg, som är lite mer utvecklade, vet ju att kollektivtrafiken ska vara så dyr som möjligt för resenären. Grundregeln är att det alltid ska vara billigare att ta bilen en viss sträcka än att åka buss eller spårvagn.
De där gratisbussarna i Manchester går till och med på söndagarna. Fast med glesare turer.
Sedan är det detta med betalningen.
En dag gick jag ombord på en busslinje som inte var gratis.
Förvirrat såg jag mig om efter någon form av elektronisk apparatur att föra någon form av elektroniskt färdbevis mot, men jag hittade inget. Generat frågade jag föraren.
- Vadå? Nej, du betalar till mig. Vart ska du?
Jag talade om det och han sa vad det kostade.
Efter det var jag så omtumlad att jag inte kunde tänka klart på flera timmar. Det här liknade ju ingenting!
En chaufför som vet vad det kostar att åka en viss sträcka? Som vänligt förklarar för en turist hur han ska göra? Och att betala med pengar? Det går ju varenda tjomme omkring med i fickorna, så enkelt ska det väl inte vara?
Om man kommer från en högre stående kultur ska man akta sig för att ge goda råd till infödingarna. De kan känna sig nedlåtande behandlade.
Efter en öl på en pub kunde jag ändå inte låta bli. I vänlig ton försökte jag informera en man ur lokalbefolkningen om några enkla grunder för kollektivtrafik. Framför allt fokuserade jag på vikten av ett högteknologiskt, gps-baserat biljettsystem som är så komplicerat att det håller alla på tårna hela tiden. Det måste också finnas inbyggda fel i systemet, annars kan folk bli liknöjda.
- Det låter väldigt dyrt, sa mannen över sitt pintglas.
- Äsch, nån halvmiljard eller så bara, sa jag.
- Hmm, sa han.
- Det finansierar ni lätt genom att lägga ner de där gratislinjerna. Det blir två flugor i en smäll.
- Hmm, sa han igen.
Jag ville gärna tro att jag hade sått ett frö. Men ärligt talat tror jag inte alls att jag nådde fram till honom.
fredag 4 februari 2011
Just nu vet ingen var jag är
(Publicerat i Göteborgs-Posten onsdag 26 januari 2011.)
Första gången jag var utomlands var jag 13 år, en vecka i London med mamma och mormor. En kväll när de slöade på rummet frågade jag om jag fick gå ut ensam en liten stund.
Det fick jag, så länge jag inte var borta mer än en halvtimma.
Det var stort nog. Storögt gick jag en sväng runt hotellet, låtsades att jag var världsvan, att jag hörde hemma på de här skitiga, underbara Londongatorna. Och jag tänkte: ”Just nu vet ingen i hela världen exakt var jag är.”
Tanken gav mig svindel. Att vara fri, ute på egen hand i världen. Och att för en gångs skull få vara helt osedd, o-observerad, min egen.
Känslan satte sig djupt inom mig. Senare, efter att jag gått ur skolan, långresor. Jag har stått i gathörn i San Francisco och Ouagadougou, jag har blickat ut över Assuandammen och 25 april-bron, och gång på gång har jag tänkt som den gången i London:
”Just nu vet ingen i hela världen var jag är.”
Under ett antal år på 80-talet var det min största lycka. Det var inte så att jag isolerade mig under resorna, tvärtom har jag nog aldrig varit så öppen för nya kontakter och vänskaper. Men jag hade ett närmast rasande behov av frihet, jag måste få styra mina steg dit jag ville, när jag ville. Jag hade inga särskilda mål förutom nästa stad, jag ville ingen särskild stans, bara bort. Jag njöt av att vara en okänd på okänd ort.
Nyligen var jag i England igen. Inte i London den här gången utan i Manchester. Och inte med min mamma och mormor, de är båda döda sedan länge, men faktiskt med min pappa.
En kväll gick jag en sväng runt hotellet, ensam. Anonyma gator, ett köpcentrum. Jag prövade min gamla tanke, men den hade förlorat sin kraft. Det pirrade inte till i magen av lycka.
Tvärtom kändes det otäckt. Herregud, ingen visste ju faktiskt exakt var jag fanns! Jag var just i denna stund avskuren från världen! Tänk om det hände mig något? Jag tog snabbt fram mobilen och skickade ett SMS hem, för att återknyta kontakten med världen. För att bli sedd.
Sedan gick jag hastigt tillbaka till hotellet.
En gång fanns band som jag var tvungen att kapa, nu finns band som jag valt frivilligt. En gång drevs jag av jakten på oberoende, nu är jag tacksam för beroendet. Av min familj, av mina närmaste.
Första gången jag var utomlands var jag 13 år, en vecka i London med mamma och mormor. En kväll när de slöade på rummet frågade jag om jag fick gå ut ensam en liten stund.
Det fick jag, så länge jag inte var borta mer än en halvtimma.
Det var stort nog. Storögt gick jag en sväng runt hotellet, låtsades att jag var världsvan, att jag hörde hemma på de här skitiga, underbara Londongatorna. Och jag tänkte: ”Just nu vet ingen i hela världen exakt var jag är.”
Tanken gav mig svindel. Att vara fri, ute på egen hand i världen. Och att för en gångs skull få vara helt osedd, o-observerad, min egen.
Känslan satte sig djupt inom mig. Senare, efter att jag gått ur skolan, långresor. Jag har stått i gathörn i San Francisco och Ouagadougou, jag har blickat ut över Assuandammen och 25 april-bron, och gång på gång har jag tänkt som den gången i London:
”Just nu vet ingen i hela världen var jag är.”
Under ett antal år på 80-talet var det min största lycka. Det var inte så att jag isolerade mig under resorna, tvärtom har jag nog aldrig varit så öppen för nya kontakter och vänskaper. Men jag hade ett närmast rasande behov av frihet, jag måste få styra mina steg dit jag ville, när jag ville. Jag hade inga särskilda mål förutom nästa stad, jag ville ingen särskild stans, bara bort. Jag njöt av att vara en okänd på okänd ort.
Nyligen var jag i England igen. Inte i London den här gången utan i Manchester. Och inte med min mamma och mormor, de är båda döda sedan länge, men faktiskt med min pappa.
En kväll gick jag en sväng runt hotellet, ensam. Anonyma gator, ett köpcentrum. Jag prövade min gamla tanke, men den hade förlorat sin kraft. Det pirrade inte till i magen av lycka.
Tvärtom kändes det otäckt. Herregud, ingen visste ju faktiskt exakt var jag fanns! Jag var just i denna stund avskuren från världen! Tänk om det hände mig något? Jag tog snabbt fram mobilen och skickade ett SMS hem, för att återknyta kontakten med världen. För att bli sedd.
Sedan gick jag hastigt tillbaka till hotellet.
En gång fanns band som jag var tvungen att kapa, nu finns band som jag valt frivilligt. En gång drevs jag av jakten på oberoende, nu är jag tacksam för beroendet. Av min familj, av mina närmaste.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)