Tillbaka på DM krog

(Här kommer en text om det utlovade återbesöket på DM krog i Kortedala. Texten innehåller en viss kritik av Göteborgs-Posten. Det var troligvis därför som den refuserades av tidningen - jag fick i alla fall aldrig någon motivering.

Denna text är alltså inte publicerad i GP.)

Man skriver så mycket. För mycket, skulle en del säga.

Damir och Zvonko, till exempel, som sitter mittemot mig just nu. Det är fredag eftermiddag på en krog i Kortedala.

Det var så här: GP bad mig skriva om ett par av spårvägens ändhållplatser, bland annat om sexans vändhållplats vid Aprilgatan i Kortedala. Jag åkte dit och skrev om vad jag såg. Bland annat nämnde jag en tidigare ökänd krog på platsen.

Sedan blev texten liggande på tidningen i över två månader. Sånt händer ibland, har redaktören förklarat för mig.

Under väntetiden hann verkligheten förändras.

Krogen vid ändhållplatsen fick nya ägare som satsade på en helt ny inriktning. Nu skulle buset bort och här skulle bli en seriös kvarterskrog med bra mat och vanliga Kortedalabor som gäster: gamla och unga, barnfamiljer och pensionärer.

Lokalerna målades om utvändigt och renoverades invändigt. Under sommaren slog den nya restaurangen upp portarna.

Då, i sämsta tänkbara läge, kom plötsligt min artikel, där det verkade som om det gamla beryktade stället låg kvar.

Damir, som är delägare och hade jobbat som en dåre hela våren och sommaren, blev förtvivlad och såg hela sin satsning slås i spillror. Zvonko, som är allt i allo på restaurangen, skrev en rasande insändare. GP publicerade den efter att ha strukit de värsta personangreppen mot mig.

Nu sitter vi alltså mitt emot varandra på deras restaurang, för vad annat kan man göra i ett sådant här läge? Det finns bara ett sätt: att ses och ta ett snack. Reda ut alltihop.

Så det gör vi. Vi reder ut det. Vi är överens: det var skit med artikeln. Den innehöll inga lögner, men väntetiden gjorde den ändå falsk.

Sedan kan vi snacka om annat. Om fotboll, om restaurangbranschen. Det visar sig att vi har en del gemensamma bekanta.

Damir är utbildad på restaurangskola men jobbade i tio år med annat, hade bland annat en byggfirma. Nu satsar han för första gången på ett eget ställe, samtidigt som han har familj med två små barn. Det är långa dagar. Han har tvingats ta en del konflikter, porta ett par personer – inte roligt, men nödvändigt för att skapa den trivsamma kvartersrestaurang han vill ha.

Han talar varmt om polisen men är kritisk mot kommunen. Därifrån har han mötts av misstänksamhet, de verkar vilja döma honom på den tidigare krogens rykte.

Det är after work-tid och restaurangen fylls sakta på. För mig ser det ut som om det tuffar på rätt skapligt. Det känns som en lättnad.

Jag kan förresten rekommendera gulaschen.

Om mörkret - det yttre och det inre

(Publicerat i GP 12 oktober 2010)

Det kommer nu. Mörkret.

Inte det som gör kvällarna kortare och nätterna längre. Det är inte det mörkret jag talar om. Inte den yttre hösten. Utan den inre.

Vet du vad jag menar? Är du som jag?

Har du stått på bergets topp någon gång i gnistrande sol? Har du själv kunnat välja vilken färg åkrarna och havet ska ha? Grönt, gult, rött, du bestämmer. Har du känt vinden piska mot ansiktet och vetat att du klarar allt?

Och har du kraschat sedan? Har den svarta dimman rullat in och förlamat dig?

Då är du som jag.

Den svarta dimman. Låt oss tala om den. Den som döljer allt det goda i livet. Den som säger att det inte finns någon utväg. Ingen försoning. Inget hopp.

Den svarta dimman tar ditt livsmod.

Den säger att ingen älskar dig. Att inget lönar sig eller är värt något.

Den tar sig in i bröstet på dig, skaver, får allt att göra ont. Den gör det svårt att andas.

När dimman kommer vill du bara sova, men du kan inte sova. Hela nätterna rullar de värsta filmerna ur ditt liv. De hemskaste ögonblicken. Nederlagen, förödmjukelserna. Du ligger vaken, svettas, gråter.

Känner du igen dig? Och är du rädd nu, nu när höstmörkret nalkas? Rädd för att dimman ska rulla in, för att den yttre hösten ska locka fram den inre?

Då vill jag säga: var inte det. Var inte rädd.

För du är inte ensam. Vi är många som känner likadant. Och vet du vad, för min del har jag släppt rädslan nästan helt. När man slutar vara rädd blir det svårare för dimman att rulla in. Det går. Jag har lärt mig att det finns vägar ut.

Den svarta dimman är skit. Den är ingenting. Låt den inte ta över, låt den inte bestämma ditt liv. Ge den inte en millimeter.

Drick varma drycker. Motionera. Tala med snälla människor.

Om du behöver den sortens hjälp som man betalar för, ta den hjälpen. Det fungerar.

Vägen ut är slingrig och svår. Till slut står du i solen igen.

Vi ses där.