(Publicerad i GP onsdag 2 juni 2010.)
Många gånger varje dag tilltalas jag med världens näst vanligaste tilltalsord: pappa.
Det är förstås inget jag kan bevisa, att det är det näst vanligaste tilltalsordet. Men jag är säker på att det är så. Vanligast är ”mamma”, det är jag lika säker på.
Någon miljard människor tilltalas så varje dag. Med mamma eller pappa.
I köksskåpet hemma står en mugg med texten ”Världens bästa pappa”. Jag fick den av min dotter i födelsedagspresent härom året. Det är en utmärkt mugg. Lagom stor, behaglig att dricka ur.
Dock inbillar jag mig förstås inte att den är unik. Faktum är att jag till och med vet i vilken butik min dotter har köpt den. Den ligger vid Mariaplan. Där står tiotals identiska muggar med samma text. Det tycks alltså finnas fler pappor än jag som är bäst i världen.
Och det är just detta som fascinerar mig: när det allmängiltiga möter det privata. När man är en i mängden och trivs med det.
I vårt samhälle uppmanas vi ständigt att följa våra drömmar. Att söka det personliga uttrycket, att hitta vår egen grej. Att inte nöja oss med att vara som alla andra.
Men till viss del blir livet meningsfullt först när vi gör som alla andra.
Att natta ett barn, att kyssa sin man eller kvinna, att sörja en död närstående – vi blir aldrig mänskligare än så. Du kan prata om sånt med vem som helst på jordklotet, du kunde ha pratat om det med en stenåldersmänniska.
För den typen av handlingar krävs endast en rent mänsklig kompetens: förmågan till omsorg och kärlek, förmågan att ge. Nog så knepiga saker ibland, kanske. Men utan tvivel grundmänskliga egenskaper, frikopplade från det prestationssamhälle vi annars lever i.
Jag hör miljoner barn säga: pappa? Och när jag svarar, när jag vänder blicken mot just mina barn, är jag en av miljoner pappor som gör det. Samtidigt som jag vet att det finns något unikt mellan just mig och mina barn.
Lik och unik på samma gång.
Att bryta normer, att söka sin egen väg. Javisst, jag är helt för det: jag är författare, jag lever på att söka min egen väg.
Men det här handlar om något annat: om lyckan i att uppfylla normen. Jo, för ibland är det skönt att gå där andra går, att dela gemensamma upplevelser och låta sina egna känslor speglas i andras.
När vi var i fjällen i vintras kom min son på att han kunde ropa ”Johan” om han ville mig något. Då slapp han att tio pappor vände sig om i liftkön, resonerade han.
Det var smart tänkt. ”Johan” är förstås mycket personligare än ”pappa”.
Ändå tyckte jag inte om det. Jag ville inte vara ”Johan” för honom. Jag ville vara pappa. En av miljoner, och den enda.
