(Publicerad i pappers-GP 3 februari 2010)
Någon gång i slutet av 90-talet hamnade jag mittemot Humphrey Bogarts son vid en förlagsmiddag. Det var på Viktoriagatan, på en numera nedlagd italiensk restaurang.
Stephen Bogart, som han hette, hade skrivit en bok om hur det var att växa upp i skuggan av den kanske mest mytomspunna filmstjärnan någonsin, och nu var han i Sverige för att marknadsföra den. Han var kusligt lik sin far både till utseendet och på rösten.
Han åt inte mycket, sa inte mycket heller och verkade mest besvärad av tillställningen. Han gav absurt mycket i dricks för en ask cigaretter. Det uppslagna vinglaset ställde han snabbt åt sidan.
Folk sa att hans bok var dålig.
Jag hade inte läst den, men jag visste att den till stor del handlade om hur svårt han hade haft att bli betraktad som en egen individ och inte bara som Humphrey Bogarts son. Tänk er själva, bara namnet Bogart: det var ett tungt bagage att släpa runt på. Hela den där mansrollen: den ensamme hjälten i hatt och trenchcoat, en cynisk yta som döljer ett hjärta av guld, balansgången mellan bitterhet och romantik.
Det blev mycket att leva upp till för Stephen. En förbannelse – och samtidigt en födkrok. Så länge han talade om och som sin far lyssnade folk: kvinnor åtrådde honom och män såg upp till honom. Han fick alltså till och med ge ut en bok, just för att den handlade om fadern.
Det kanske inte var så nyttigt för självkänslan.
Jag förstod problemet, men jag var precis lika rutten som alla andra. Det enda jag kunde tänka var: jag sitter mittemot Humphrey Bogarts son. Samtidigt ville jag inte riktigt erkänna min nyfikenhet. Alltsammans var rätt sorgligt och det blev inte mycket sagt vid vårt bord.
Dock hade Stephen överträffat sin far på en punkt: där Humphrey hade förblivit alkoholist till slutet hade Stephen lyckats bli fri från sitt missbruk, som i hans fall mest handlat om kokain.
Nu var det ju inte bara Stephens pappa som var berömd. Hans mamma är Lauren Bacall, lika legendarisk hon, och fortfarande i livet.
Vid slutet av kvällen satt en av gästerna vid vårt bord och fingrade på ett stearinljus. Då vaknade Stephen Bogart oväntat till liv och sa åt henne att sluta, man skulle inte leka med levande ljus. ”Det sa alltid min mamma.”
Sedan dess har jag inte kunnat få den bilden ur huvudet.
Lauren Bacall, den unga Lauren Bacall, som kommer in i ett rum. Hon bär en dräkt med axelklaffar, som i 40-talsfilmerna. Hon sätter händerna i sidorna och kastar med luggen. Så säger hon med sin djupa, släpiga stämma:
”Hey, Stephen, don’t play with the candles.”
