(Publicerad i pappers-GP 20 januari 2010.)
Jag hade lyckan att vara mycket naiv när jag var ung. När jag var 17 år reste jag till Paris på egen hand, och en av de första dagarna promenerade jag uppför en brant gata vid namn Rue de Cardinal Lemoine.
Där, utanför nummer 74, stannade jag och blickade upp mot huset där Ernest Hemingway och hans lilla familj hade bott på 1920-talet. Jag följde sedan den promenadväg Hemingway beskriver i ”En fest för livet”, från bostaden och ner till ”ett bra kafé vid Place Saint-Michel”, där han satte sig och skrev.
Min naivitet hade två huvudsakliga beståndsdelar.
Dels trodde jag mig på fullt allvar vara ensam om att vandra i Hemingways fotspår i Paris. På något sätt lyckades jag förtränga alla andra turister omkring mig. Jag hade upptäckt Hemingway på egen hand – att han också fanns i turisthandböckerna begrep jag helt enkelt inte.
Dels var jag fullkomligt övertygad om att det var så här det gick till att skriva. Man fann en underbar miljö. Man var fattig men lycklig och hade ett varmt kafé att sitta och arbeta på. Då kom inspirationen och orden av sig själva.
Jag gick de där stegen, från Rue de Cardinal Lemoine ner till Place Saint-Michel, och det svindlade i mig, det brände och pirrade och det doftade från blomsterhandlare och charkuterister. Det var så här det var att vara författare: man promenerade i Paris, man tog en kaffe, fram mot kvällen en öl.
Det är kanske bara naiva människor som får uppleva en så ren och enkel lycka, och jag är som sagt mycket glad över min naivitet.
Idag vet jag naturligtvis bättre.
Orden kommer aldrig av sig själva, och den författare som inväntar inspirationens rus kommer inte att få mycket skrivet. I stället handlar det om att sitta på sitta på sin stjärt framför datorn timma efter timma, och sedan en timma till.
En gnutta begåvning i botten kan nog vara bra att ha, men framför allt handlar det om ett jäkla slit. Det finns givetvis glädje i det slitet, ibland mycket glädje, men ett slit är det likväl.
Dock: ibland måste jag få låtsas. Ibland måste jag få släppa den där förståndiga vuxna blicken och få kisa med ögonen så att världen sveps in i ett disigt, vackert skimmer. Ibland måste jag lämna mitt arbetsrum och promenera en stund på gatorna i Göteborg, låtsas att japp, det är så här det är att vara författare. Man flanerar och tittar på folk. Man går in på ett ställe och tar en kaffe, fram mot kvällen en öl.
Det är slitet som gör att något blir skrivet.
Men utan naiviteten, utan romantiken, skulle det inte vara något värt.
