(Texten publicerad i pappers-GP 4 november 2009.)
Först var det bara lite stoj och rörelse i utkanten av synfältet, inget jag la märke till. Men så vred jag på huvudet och det jag såg var följande:
En pojke med gipsat ben låg på marken. Runt omkring stod ett tiotal andra killar, några tjejer också, som kastade hans kryckor mellan sig. De ropade och skrattade. Pojken på marken kunde inte resa sig utan kryckorna.
Det var vid Plaskdammen i Majorna, nedanför Kungsladugårdsskolan. Barnen var femte- och sjätteklassare. Jag kände igen några av dem, det var barn jag sett leka i kvarteren och på skolgården sedan de var små. I vissa fall kände jag föräldrarna. Jag stod kanske trettio meter ifrån dem.
Plötsligt lyfte den gipsade pojken blicken och tittade rakt på mig. Jag ville snabbt vända mig om och gå därifrån, låtsas att jag inget sett, men han höll fast mig med blicken.
- Är det okej? ropade jag till slut.
Han svarade inte. Jag gick närmare, barnen som samlats runt honom fick syn på mig och slutade kasta runt kryckorna.
- Leker dom bara eller ...?
- Det är ingen fara, sa pojken på marken.
Jag blev osäker. Jag kunde inte bedöma om pojken talade sanning och allt bara var en lek, eller om han av rädsla skyddade dem som mobbade honom. Barnen såg förväntansfullt på mig.
- Jag tror du ska lämna tillbaka kryckan, sa jag till en spinkig grabb i för stor t-shirt som stod med den ena kryckan i handen.
Grabben började flina och tog ett par steg bakåt och jag följde instinktivt efter, som om jag tänkte jaga honom. Det var ett misstag och barnen förstod det, de förstod att jag saknade den auktoritet som krävdes. Jag förstod det också.
- Du skrattar, sa jag och spände blicken i grabben med den för stora t-shirten. Men det finns inget roligt med det här, det finns inget att skratta åt.
Han slog ner blicken men fortsatte skratta, så slängde han iväg kryckan så långt han orkade och sprang därifrån. Barnen drog sig undan, fast bara en liten bit, de iakttog mig på avstånd. De skrattade åt mig.
Bakom min rygg hade pojken med gipsat ben lyckats ta sig upp genom att ta stöd mot en lyktstolpe. Han hoppade på ett ben mot den ena kryckan, som låg nära honom. Sedan fortsatte han mot den andra kryckan. Ingen hindrade honom när han tog upp den.
Jag gick därifrån med hårt uppdragna axlar.
Jag var fortfarande inte säker på vad som hade hänt. Var jag en hjälte, en vuxen som för en gångs skull hade tagit sitt ansvar och markerat för barnen var gränsen gick? Eller var jag en pajas som hade förstört en lek och bekräftat barnens åsikt att vuxna inte fattar någonting?
Det enda jag visste säkert var att barnen fortsatte att skratta åt mig när jag gick därifrån.
