(Texten publicerad i pappers-GP söndag 25 oktober)
Jag bromsar in cykeln vid ett rödljus i Allén. Det är en mjuk och stillsam inbromsning, jag är en försiktig trafikant. Jag är på väg från Järntorget i riktning mot Avenyn.
När jag sätter ner foten på asfalten svischar det till bredvid mig. Vad i allsin dar var det?
Så förstår jag: en annan cyklist har susat förbi mig, rakt mot rött.
Nå, ”susat förbi” är kanske för mycket sagt. Någon fantastisk fart har hon inte på hjulen, kvinnan som nu försvinner framför mig på en blå damcykel. Men mot rött har hon definitivt kört, rakt ut i gatan där det lyckligtvis är fritt från korsande biltrafik för stunden.
När det blir grönt för cyklisterna och jag trampar iväg igen kommer jag snart ikapp kvinnan, så pass sakta cyklar hon. Jag sneglar i smyg på henne när jag kör förbi. Mörkhårig, ser sympatisk ut, snygg jacka, 30-35 år.
Jag vänder blicken framåt och ser nästa trafikljus, i höjd med Sprängkullsgatan. Det slår om till rött.
Jag bromsar in, mjukt och varsamt. Jag har en Skeppshult.
Den här gången blir jag förstås inte förvånad när kvinnan susar förbi mig, jag är ju beredd. Men ändå, nånstans inom mig häpnar jag faktiskt, för den här gången kommer det flera korsande fordon som hon måste manövrera sig fram mellan. Hon verkar dock obekymrad och tar sig levande över till andra sidan medan jag står kvar och väntar på grönt.
Asfalten är fuktig efter ett regn, de gulnande träden välver sig över cykelbanan.
Sedan upprepas samma sak vid nästa rödljus: jag cyklar förbi kvinnan i höjd med minigolfen, hon kör förbi mig när jag stannar vid Vasaplatsen.
Och jag må vara ägare till en Skeppshult, jag må vara en försiktig trafikant, men nu börjar faktiskt hjärtat banka och tramporna glöda under mina fötter. När ljuset slår om nästa gång gör jag en rivstart och växlar brutalt upp till fjärde växeln på min sjuväxlade.
Jag kommer åter ikapp kvinnan, men den här gången svänger jag in framför henne, bromsar och lägger mig mycket nära hennes framhjul – irriterande nära, hoppas jag.
Vi närmar oss nu Avenyn. Återigen är det rött för cyklisterna. Jag bromsar – och svänger samtidigt fram och tillbaka på cykelbanan så att kvinnan inte kan komma förbi.
Vi närmar oss rödljuset, jag kör allt saktare, hör ett ilsket ”Jamen!” bakom ryggen men låtsas som ingenting. Alltjämt håller jag kvinnan bakom mig. Vi står nästan stilla nu.
Jag ska få henne att stanna för rött den här gången. Jag ska nog visa henne.
För det är ju jag som har rätt.
Visst är det?
