Hur man går uppför Älvsborgsgatan

(Fritt efter Claes Hylingers "Hur man går nedför Avenyn".)
Publicerad i pappers-GP 13 december 2009

Man startar från Karl Johansgatan, från vänstra sidan. Efter att ha kastat en blick bortåt Älvsborgsbron styr man stegen uppåt. Trottoaren är mycket bred och det kan behövas, för utanför pizzeria Klippan sitter ett gäng gubbar i solen. De är redan rätt skräniga. Man vill inte gå för nära, det vill man faktiskt inte. Det är en del busliv just här, de boende får stå ut med en del. Ändå är innehavaren en väldigt trevlig karl och man vinkar till honom genom fönstret. Han får nog också stå ut med en del.

Nu fortsätter man uppåt gatan och kommer in i den skuggande allén. Ljuset är skimrande vackert: solsken som silas genom täta almar. Tyvärr sågades en stor del av allén ner för flera år sedan. Träden var sjuka, antar jag – men varför har inte nya planterats? På den här delen av gatan ligger flera fina små butiker som säljer personliga kläder av olika slag. När man har passerat Ostindiegatan lockar en affär med hårdrockströjor för småbarn – så trött och ofarlig har alltså hårdrocken blivit att den numera lämpar sig som småbarnsmode. Men det är fina butiker, en av dem har ett lekrum för ungarna, komplett med kaffetermos för föräldrarna.

Så får man syn på den lilla fruktaffären på hörnet tvärs över gatan och bestämmer sig för att gå över dit. Att korsa Älvsborgsgatan är dock ingen bagatell. Jag har svårt att tro att det kan finnas en bredare gata i Sverige. Man börjar med att gå över körfältet för nedåtgående trafik, sedan en gräsmatta där folk rastar sina hundar. Så korsar man spårvagnsspåren, sedan ännu en gräsmatta och slutligen körfältet för uppåtgående trafik. Efter det äventyret känns det bra att välja ut ett saftigt rött äpple i fruktaffären. Frukthandlaren hänvisar till Kassa 2. Det finns förstås bara en kassa i den lilla lokalen, men på bänken till vänster om den har han skrivit Kassa 1, till höger Kassa 2. Det tycker han är roligt.

Är det tillräckligt varmt kan man sätta sig på stenmuren utanför affären, äta sitt äpple och se om det kommer förbi någon man känner. Annars bryter man upp, styr ut på trottoaren och iväg, och strax har man tatuerarverkstaden på höger hand. Den går man förbi. Videobutiken likaså. När man kommer upp till Älvsborgsplan köper man en havrelimpa på det ekologiska bageriet.

Sedan återstår bara valet av kafé. Ska man ta sitt kaffe på Marmelad eller Kardemumma? Båda etablissemangen är utmärkta. Man gör sitt val och därmed har man avverkat hela Älvsborgsgatan. Så enkelt var det.

Hjälte eller pajas?

(Texten publicerad i pappers-GP 4 november 2009.)

Först var det bara lite stoj och rörelse i utkanten av synfältet, inget jag la märke till. Men så vred jag på huvudet och det jag såg var följande:
En pojke med gipsat ben låg på marken. Runt omkring stod ett tiotal andra killar, några tjejer också, som kastade hans kryckor mellan sig. De ropade och skrattade. Pojken på marken kunde inte resa sig utan kryckorna.

Det var vid Plaskdammen i Majorna, nedanför Kungsladugårdsskolan. Barnen var femte- och sjätteklassare. Jag kände igen några av dem, det var barn jag sett leka i kvarteren och på skolgården sedan de var små. I vissa fall kände jag föräldrarna. Jag stod kanske trettio meter ifrån dem.
Plötsligt lyfte den gipsade pojken blicken och tittade rakt på mig. Jag ville snabbt vända mig om och gå därifrån, låtsas att jag inget sett, men han höll fast mig med blicken.
- Är det okej? ropade jag till slut.
Han svarade inte. Jag gick närmare, barnen som samlats runt honom fick syn på mig och slutade kasta runt kryckorna.
- Leker dom bara eller ...?
- Det är ingen fara, sa pojken på marken.

Jag blev osäker. Jag kunde inte bedöma om pojken talade sanning och allt bara var en lek, eller om han av rädsla skyddade dem som mobbade honom. Barnen såg förväntansfullt på mig.
- Jag tror du ska lämna tillbaka kryckan, sa jag till en spinkig grabb i för stor t-shirt som stod med den ena kryckan i handen.
Grabben började flina och tog ett par steg bakåt och jag följde instinktivt efter, som om jag tänkte jaga honom. Det var ett misstag och barnen förstod det, de förstod att jag saknade den auktoritet som krävdes. Jag förstod det också.
- Du skrattar, sa jag och spände blicken i grabben med den för stora t-shirten. Men det finns inget roligt med det här, det finns inget att skratta åt.
Han slog ner blicken men fortsatte skratta, så slängde han iväg kryckan så långt han orkade och sprang därifrån. Barnen drog sig undan, fast bara en liten bit, de iakttog mig på avstånd. De skrattade åt mig.

Bakom min rygg hade pojken med gipsat ben lyckats ta sig upp genom att ta stöd mot en lyktstolpe. Han hoppade på ett ben mot den ena kryckan, som låg nära honom. Sedan fortsatte han mot den andra kryckan. Ingen hindrade honom när han tog upp den.
Jag gick därifrån med hårt uppdragna axlar.
Jag var fortfarande inte säker på vad som hade hänt. Var jag en hjälte, en vuxen som för en gångs skull hade tagit sitt ansvar och markerat för barnen var gränsen gick? Eller var jag en pajas som hade förstört en lek och bekräftat barnens åsikt att vuxna inte fattar någonting?
Det enda jag visste säkert var att barnen fortsatte att skratta åt mig när jag gick därifrån.

Då börjar tramporna glöda

(Texten publicerad i pappers-GP söndag 25 oktober)

Jag bromsar in cykeln vid ett rödljus i Allén. Det är en mjuk och stillsam inbromsning, jag är en försiktig trafikant. Jag är på väg från Järntorget i riktning mot Avenyn.
När jag sätter ner foten på asfalten svischar det till bredvid mig. Vad i allsin dar var det?
Så förstår jag: en annan cyklist har susat förbi mig, rakt mot rött.
Nå, ”susat förbi” är kanske för mycket sagt. Någon fantastisk fart har hon inte på hjulen, kvinnan som nu försvinner framför mig på en blå damcykel. Men mot rött har hon definitivt kört, rakt ut i gatan där det lyckligtvis är fritt från korsande biltrafik för stunden.
När det blir grönt för cyklisterna och jag trampar iväg igen kommer jag snart ikapp kvinnan, så pass sakta cyklar hon. Jag sneglar i smyg på henne när jag kör förbi. Mörkhårig, ser sympatisk ut, snygg jacka, 30-35 år.
Jag vänder blicken framåt och ser nästa trafikljus, i höjd med Sprängkullsgatan. Det slår om till rött.
Jag bromsar in, mjukt och varsamt. Jag har en Skeppshult.
Den här gången blir jag förstås inte förvånad när kvinnan susar förbi mig, jag är ju beredd. Men ändå, nånstans inom mig häpnar jag faktiskt, för den här gången kommer det flera korsande fordon som hon måste manövrera sig fram mellan. Hon verkar dock obekymrad och tar sig levande över till andra sidan medan jag står kvar och väntar på grönt.
Asfalten är fuktig efter ett regn, de gulnande träden välver sig över cykelbanan.
Sedan upprepas samma sak vid nästa rödljus: jag cyklar förbi kvinnan i höjd med minigolfen, hon kör förbi mig när jag stannar vid Vasaplatsen.
Och jag må vara ägare till en Skeppshult, jag må vara en försiktig trafikant, men nu börjar faktiskt hjärtat banka och tramporna glöda under mina fötter. När ljuset slår om nästa gång gör jag en rivstart och växlar brutalt upp till fjärde växeln på min sjuväxlade.
Jag kommer åter ikapp kvinnan, men den här gången svänger jag in framför henne, bromsar och lägger mig mycket nära hennes framhjul – irriterande nära, hoppas jag.
Vi närmar oss nu Avenyn. Återigen är det rött för cyklisterna. Jag bromsar – och svänger samtidigt fram och tillbaka på cykelbanan så att kvinnan inte kan komma förbi.
Vi närmar oss rödljuset, jag kör allt saktare, hör ett ilsket ”Jamen!” bakom ryggen men låtsas som ingenting. Alltjämt håller jag kvinnan bakom mig. Vi står nästan stilla nu.
Jag ska få henne att stanna för rött den här gången. Jag ska nog visa henne.
För det är ju jag som har rätt.
Visst är det?