måndag 18 januari 2021

Ett vad som inte är något vad (Om Gud, evigt liv och en del annat smått och gott)

Text publicerad i GP 16 januari 2021

När jag jobbade i hemtjänsten var det en kvinna vars Bibel på nattduksbordet alltid låg uppslagen på samma sida.


Var det ett särskilt viktigt Bibelställe för henne? Nej, det visade sig vara en slump vilken sida som fallit upp. Kvinnan var egentligen inte direkt troende, sa hon. Det var bara det att hon började bli gammal och … ja, man kunde ju inte veta säkert.


Det kostade inget att låta Bibeln ligga framme. För säkerhets skull.


Jag tänkte att det var tveksamt om det skulle funka. Om Gud finns borde väl hen kunna genomskåda ett så billigt trick.


Nyligen lärde jag mig att det finns ett fint namn för detta med att låta Bibeln ligga framme på nattduksbordet. Det kallas ”le pari de Pascal” efter den franske matematikern och mångsysslaren Blaise Pascal.


Ordagrant betyder det ”Pascals vad”, men på svenska brukar man säga ”Pascals trossats”.


Denna sats, formulerad på 1600-talet, är ett tidigt exempel på det som idag kallas för spelteori. Det handlar om att göra största möjliga vinst med minsta möjliga insats.


Pascal menade att vi inte kan veta säkert om Gud finns, men att vi kan värdera oddsen för att tro jämfört med att inte tro. En sådan värdering visar enligt Pascal att vi absolut bör tro. För om vi gör det och Gud verkligen finns, då är belöningen så övermåttan stor – evigt liv i paradiset! – att insatsen alltid kommer att vara värd det.


Låt Bibeln ligga framme, alltså.


Men är detta verkligen ett vad, i strikt mening?


Vid vadslagning måste det finnas en motpart, någon som vinner om man själv förlorar. I det här fallet förlorar Pascal om Gud inte existerar, men vem vinner i så fall? Vem är det han spelar mot?


Djävulen? Det skulle i så fall betyda att Djävulen existerar men inte Gud.


Eller att deras existenser utesluter varandra?


Nej, nu går det runt i min teologiskt oskolade hjärna.


Hur som helst så föredrar jag nog människor som tror, eller inte tror, eller vacklar mellan de två, på grund av hur de känner i hjärtat. Inte för att de har kalkylerat sig fram till vilket som är säkrast.


Det kan ju inte vara så kul för Gud heller, om hen finns. Att ha paradiset fullt av räknenissar som ligger där på molnen och gratulerar sig själva till hur smarta de har varit.


Nå, Gud får kanske skylla sig själv. Alla som har läst Gamla Testamentet vet att hen var tydligare förr. I Moseböckerna är det enkla, raka regler som gäller.


”Ni skall inte klippa håret vid tinningarna.” ”En invandrare får du inte förtrycka.” ”När du köper en hebreisk slav skall han tjäna i sex år, men det sjunde året ska han friges utan betalning.”


Och om man inte lydde var Gud tydlig med vad som väntade:


”Jag skall … kasta era ruttnande lik på era ruttna avgudapålar.” ”Ni ska bli tvungna att äta era söners och döttrars kött.”


Det var inga tomma hot heller. Gamla Testamentet vimlar av illdåd utförda av en lättkränkt, blodtörstig Gud.


Där var det knappast läge att börja räkna på oddsen. Det var bara att sälja slaven på det sjunde året, utan knot.


Men i Nya Testamentet tappar Gud greppet, som bekant. Allt blir flummigare. En massa snack om kärlek och sånt. Plötsligt måste vi människor välja själva.


Vilket som bekant är svårt.


Jag har till exempel just nu svårt att välja hur jag ska avsluta den här texten.


Jag kanske bara ska nöja mig med att konstatera att den mänskliga tanken på Gud är lika outtömlig som outgrundlig.


 

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar